Sir_Viktor84

Ibland kan man undra hur man hamnade där man är. Varför bryr jag mig, de som bryr sig och vill förändra blir allt som oftast både misstänkliggjorda, negligerade, eller förminskade. En som tycker och tror på något? Det kan vi inte ta! Partiorganisationer tappar medlemmar som aldrig förr, individen först, satsa på dig själv, runka i motvind är kutymen som gäller.

Jag kan säga att partiet, eller framförallt rörelsen som sådan är det som fått mig hit. Mitt politiska medvetande väcktes relativt tidigt, jag blev intresserad runt årskurs 8 vid valet 1998. Efter samtal med min syster slog jag in på den anarkistiska tankebanan, den övergavs snabbt till förmån för kommunism. Statslöshet var inget som existerade i min tankevärld vid tidpunkten, varpå kommunism mycket väl kan ses som anarkismens motsatts. Vid valrörelsen 2002 hade jag vissa tankar om att faktiskt engagera mig i Ung Vänster. Under en håltimme stötte jag på några sen tidigare aktiva UV-medlemmar. Som bjöd in mig till medlemsmötet. På den tiden var engagemanget mer en ursäkt för att träffa folk, och eventuellt finna flickvän. Glädjande nog träffade jag både folk och flicka, men jag stannade kvar i engagemanget. Om jag inte varit partiaktiv hade jag aldrig fått för mig att börja plugga igen. Om jag inte varit partiaktiv hade jag aldrig kommit till Brasilien. Om jag inte varit partiaktiv hade jag inte känt den fantastiska känslan av att faktiskt ha påverkat något. Kampanjorganisationen, Ja till Europa - "In your face"! Om jag inte varit partiaktiv hade jag antagligen inte retat mig på när politiker försöker dölja fakta och alla ibland fruktansvärt korkade argument som man allt som oftast hör. "Vi har inte folkomröstning om Lissabonfördraget, folk begriper sig inte på det". Jag har varit med när partiet höjts till skyarna, och sett dess mediaslakt. Jag märker tydligt avsaknaden av kunskaper om det svenska valsystemet som verkar finnas hos stora delar av journalistkåren, när rapporteringen handlar om vem som är statsminister snarare än innehållet i kompromisspolitiken. Kärnan i det hela är trots allt att jag blir förbannad när folk behandlas orättvist.