Mirakel sker!
Jag har precis varit med om något otroligt, och jag är skakad. Jag har blivit tillsagd av en granne som jag inte har en aning om vem det är(men boende ovanför mig) att skruva ner volymen. Precis! Jag har blivit tillsagd att skruva ner. Det enda makabra med det torde vara att jag i så fall borde ha blivit tillsagd tidigare, jag spelade bara i det lilla Logitech Z-2300-systemet. Det är två små fronthögtalare med en åttatumssubwoofer så det är inte så avancerat. Jag hade lika gärna kunnat spela stereo i min stora hemmabio med de monstruösa fronthögtalarna med fyra åttasumsbasar tillsammans och en tolvtumssubwoofer att ge det hela mer tryck. OK att subwoofern i Logitech-systemet står i en klass för sig, men det hör inte dit.
Jag har inte ens fest! Jag bara sitter hemma själv efter att ha arbetat på Sivans after school.
Vad som hör hit är att jag alltså har en granne som är så pass trevlig och respektabel att denna faktiskt orkar att knacka på min dörr och be mig att skruva ner! Det är inte annat är otroligt. Numret till störningsjouren står i praktiken tatuerat i vissa människors pannor, och om det inte är tatuerat så är det ingraverat i skallbenet på dem. Jag har hört så många skruvade historier om folk som fått störningsjouren efter sig att det inte är klokt.
En klasskamrat till mig exempelvis fick störningsjouren utan minsta varning på en efterfest vid halv två eller två-tiden. Det är okej att ha kålhuvuden till grannar som inte ringer på innan, men när samma människa några veckor senare får störningsjouren efter sig en andra gång när klockan är tio och de är på väg ut - då har något slagit totalt fel hos någon, som man tyvärr inte har en aning om vem fan det är. Hade man vetat det hade man ringt och klagat om denna ens tagit en dusch.
En god vän till mig kunde inte låta bli att "göra det" på golvet. Resultat? Klagomål! Det kan nämnas att detta inte var Campus utan någon annanstans. Och visst är det kanske en sådan grej man klagar på, hur skulle det låta om man bad sina grannar rida mindre eller ha mindre högljudda orgasmer. Det är totalt orimligt. Vad man däremot gör är att hålla tyst, och komma fram till att andra människor har liv även om man själv inte har det.
Den tredje är mest en extremt komisk och egentligen högst väntad tillsägning. "Rockband" är ett interaktivt spel med alla komponenter, gitarr, trummor, bas och - en mikrofon. Jag har bestämt för mig att det var en avancerad queen-låt vi gjorde men när tonartshöjningen kom på slutet och "sångaren" klämde i så han höll på att spricka - då ringde det på dörren :) Ingen störningsjour, men en sur granne! Respekt.
Det är naturligtvis mycket bra att det finns en störningsjour. Tydligen har det varit fester i det här huset där både två och tre tillsägningar inte hjälpt. Jag har själv ingen aning då jag sover igenom precis allt, även om folk festar i trappen och kastar glas på min dörr. Då är det bra att det finns en störningsjour. Men att få varningar om vräkning för att man spelar lite hög musik när man är så där härligt melodramatisk mitt i natten - nej tack!
Vad göra? Jag ska skriva en "glad lapp" där jag hyllar denna underbara granne och ska i samma veva försöka fixa en dejt.
Positiv behandling?
Dommen mot positiv särbehandling, det vill säga dommen mot att det underrepresenterade könet inte längre kommer få förtur på attraktiva utbildningsplatser avskaffas. Detta är i sin grundform naturligtvis helt korrekt. Ska man tillsätta någon på några meriter så ska det vara individens kunskap som avgör om det blir homerun eller inte. Problemet är snarare då att betygens vikt kommer öka i styrka, tvärtemot vad betygsmotståndare säger.
Det är rent ut sagt löjligt när ett betygskrav på 20,0 råder, då detta i slutändan antingen leder till lottning eller till alternativa uttagningsmetoder. Studerar man betygskriterierna ser man att det är vansinnigt svårt att nå den typen av betyg, det vill säga högsta betyg i allt men bevisligen ser man att det finns människor som klarar av det. I dessa fall är det naturligtvis totalt orimligt att lotta fram kandidater till antagningsenheten, varpå alternativa antagningsmetoder har vuxit fram. Läkarutbildningen är ett exempel.
Vad som nu har beslutats är att avskaffa positiv särbehandling. Poängen med särbehandling, som i grunden är en form av kvotering, är att ordna en annan form av struktur än den som råder. Målet är alltså mer värt än medlet. Att ha en jämn könsfördelning på det mesta innebär samhällsekonomiska fördelar, om exempelvis en bransch med en majoritet män raseras (fordonsindustrin?) så kommer inte kvinnorna drabbas i samma individuella utsträckning. Har man en jämn könsfördelning så hindrar man den typen av enskilda ras och bördan bärs mer jämlikt. Samma sak med veterinärutbildningen. Finns det verkligen inga som helst poäng i att jag som förmodad ägare till en hund kan träffa både män och kvinnor inom den professionen? Vill vi verkligen ha ett könsegregretat samhälle?
Det blir toalt löjeväckande när Tobias Krantz i samma andemening som han nämner meriter dessutom säger att ”Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor” Är det någon som kan slå igen dörrar i ansiktet på folk oavsett kön så är det borgare, då man nedvärderar både praktiska utbildningar och komvux.
Det är därmed inte sagt att det är helt fel att avskaffa den positiva särbehandlingen, men vad som tål att sägas är att det verkligen behövs en annan form av system som mäter vad en människa kan. Eventuellt kan vi därmed undvika den typen av problem då?
