Sir_Viktor84

Jag har ju ganska dålig självdisciplin rörande vissa saker. Det har blivit bättre med åren, men då jag inte har ett vanligt måndag till fredag, sju till fem-jobb så har jag kunnat bibehålla min relativa ”slacker-profil” när det kommer till att gå upp ur sängen – direkt. Det är ganska sällan som jag försover mig, men jag kom i alla fall och tänka på en händelse under min riktiga snooze-period under gymnasietiden.

 

Jag var väl kanske 18 bast när klockan ringde på morgonen. Jag skulle naturligtvis snooza en stund (läs en timme eller två) och tryckte således på snooze-knappen.

 

Inget hände.

 

Jag tryckte igen, tänkte att jag säkert hade tryckt fel.

 

Inget hände...

 

Jag samlar ihop mig lite och trycker på knappen. Den här gången vet jag att jag har tryckt på rätt knapp för jag är så pass vaken och fokuserad att jag vet om att jag inte gör fel.

 

Inget hände!

 

Paniken börjar komma krypande, och jag börjar fundera på om inte detta är någon form av omänskligt practical joke som någon familjemedlem har fått för sig att bedriva genom att modifiera väckarklockan så hen kan styra den med fjärrkontroll. Tanken slår mig också att det kanske spökar, eller att gud straffar mig. Jag trycker frenetiskt på samtliga knappar, testar olika knappkombinationer och får till och med igång radion på klockan.

 

INGET hände!

 

Jag bestämmer mig för att lösa problemet. Jag går inte så långt att jag slår sönder väckarklockan, då detta bara skulle innebära massa extrajobb med att städa upp massa plastskrot och kretskortsbitar. Däremot kastar jag mig ur sängen, lägger mig ner på golvet och crawlar in under sängen med siktet inställt på elkontakten. Jag kommer in under den tacksamt nog relativt höga sängen och sliter ut kontakten.

 

Inget, ABSOLUT INGET hände med det förbannade oljudet!

 

Jag blir helt chockad och är övertygad om att jag drömmer, väckarklocksmodellen har inget batteri för att kompensera strömavbrott.

 

Men så plötsligt slås jag av en sekund av klarhet...

 

Det är mobiltelefonens alarm som tjuter.

 

@ Epic fail

  

Jag är i färd med att försöka sluta röka. Inte bara den där, nu ska vi se hur det går och lägga ner en vecka utan verkligen försöka. Med undantag av en miss under lördagen och en utekväll så har jag inte rökt sen förra fredagen, och nu har jag alltså dessutom övergivit snuset som varit mitt substitut tidigare. Vilket litet helvete det är. Visst, jag får i mig nikotin via tuggumin, men det känns liksom inte samma. Kan dumpa det åt helvete vad mig anbefaller.

 Gaaah!!

Jag är en sådan människa som gärna funderar över mina beslut. Den senaste tiden har jag inte gjort det och det går skitbra och jättedåligt på samma gång. Hurra och suck! 

Denna insändaren är ett resultat av vad jag menar är Ystads förfall. Anledningen till att jag skriver den är inget annat än djup besvikelse. Jag kom från Malmö till Ystad som liten grabb i lågstadiet, något som var odelat positivt för en pojke i min ålder. Ystad var litet, tryggt och nära till skolan. Åren gick och den lilla pojken blev en skötsam tonåring, vilket i praktiken betyder att jag inte var full innan jag hade laglig rätt att vara full. Jag flyttade dessutom hemifrån relativt tidigt. Detta var under 2000-talets första hälft.

 

Som ung i Ystad hade jag faktiskt ganska roligt. Det fanns ett relativt utvecklat föreningsliv, olikheter tilläts existera och staden var en självklar mittpunkt för hela sydöstra skånes unga befolkning. Staden förvaltade sitt historiska arv, och jag tycks mig minnas att man inte klagade över petitesser. Kort sagt, jag trivdes ganska bra!

 

Efter gymnasiet hakade jag mig fram på ströjobb och a-kassa, för att sen studera en tid i Malmö. Så plötsligt gick det upp för mig att jag ville göra mer av livet, jag skulle minsann skaffa mig en universitetsexamen! För mig var Lund inget alternativ, inte heller Malmö då jag redan pluggat i Malmö och dessutom har familj på orten. För mig gällde det att släppa taget kring tryggheten i Ystad.

 

Sagt och gjort, jag antogs till en universitetsutbildning i en medelstor stad och trivdes förträffligt bra. Fem år senare så har jag min utbildning, och då jag är en människa som gärna reflekterar över mina beslut flyttade jag tillfälligt till föräldrahemmet igen. Bo i Ystad eller någon annanstans?

 

Under de fem år jag har varit i exil från Ystad har jag märkt att det skett en del minst sagt hårresande förändringar, något som över tid minskat min självklara ambition att leva och verka i Ystad fram till slutet. Ambitionen är att bo här är numera helt borta. Anledningen? Gnäll och direkt korkade beslut!

 

Först blev det ett jäkla liv kring en rosa dörr. Kort därpå brann Starshine ner. Vidare försökte socialnämnden kväva Bar Á Bar genom att försöka dra in deras rätt att servera alkohol till klockan tre. ”Problemet” med Bar Á Bar löstes som bekant genom vräkning för att nattklubben ”för liv”. För att inte tala om det fullständigt vansinniga i att låta en galning som vill stoppa lurblåsaren komma till tals. Torghandeln har man försökt knäcka med höjda hyresavgifter, likaså Sandskogens näringsverksamheter. Man tillät Ystadfestivalen gå under, Karl den tolftes-huset ska man riva utan solklara hyresrättalternativ och samlingspunkten Sydskånska Gymnasieförbundet verkar vara historia. Samtidigt har jag hört ryktesvägen att man inte längre kommer tillåta livemusik på stortorget under varma sommarnätter då det tydligen väsnats för mycket. Hur man resonerar som boende i centrum när man klagar på att det finns ett uteliv är bortom mitt förstånd - men dessa rättshaverister har fått som de vill nu. Ystads uteliv är nu lika dött som Östersjöns botten.

 

Initialt hade jag en intention till att försöka påverka denna negativa utveckling politiskt, men det arbetet skulle ta för mycket kraft då det är helt uppenbart att min sort inte är tänkt till att bo här.  Bo i Ystad? Ja, om man är ett lik.

 

Jag har nu haft turen att få ett jobb som gör att jag kan välja var i södra Sverige jag vill bo. Jag har nu dessutom  fått tag på en fin trea på annan ort i ett helt annat län. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv bo i Ystad – allt annat vore ett personligt misslyckande. Men jag kanske tittar förbi och köper en guidad Wallandertur. So long!

Varför bloggtorka? Svaret är arbete :)

Hösten 2008 är känd som AUO3-terminen. Här gjordes en "miss" i den aspekten att vi var ett gäng som valde att INTE skriva uppsats (aka examensarbete) som många andra. Alternativkurserna som gavs angående konflikthantering, ledarskap och bedömning är förvisso det bästa inom AUO-blocket som jag har läst, men resultetet är att vi nu sitter med ett examensarbete i historia som vi inte vet blir godkännt som examensarbete. Men det blir det. Förmodligen. Praktiken gjordes på Katedralskolan och jag slutade därmed pendla. AUO2 hade tidigare inneburit en kontakt med komvux, jag har haft otrolig tur med mina praktikplatser.

Bloggen har uppdaterats minst sagt sporadiskt, men den ska vakna till liv igen. Anledningen till att bloggen dvalat är det mer eller mindre konstanta grubblandet över examensarbetet. Men fem år ska summeras.

 

Fem år...

 

Det är oerhört lång tid. Nästan 20 procent av mitt liv, eller en hel livsfas går mot sitt slut. Det är helt sjukt. Jag minns allt värt att minnas, och jag har precis allt jag producerat i form av examinationer undansparat på backuper och ena hårddisken. Jag minns också att jag under vårterminen 2006 pratade med en av mina nyfunna vänner att han menade på att göra det absolut bästa av studietiden i form av att ha roligt. Och nog fan har detta varit roligt! Jag ämnar sammanfatta mina fem år i olika delar, där jag tänkte nämna studierna först. Detta är första delen av två angående studierna.

 

Jag minns mycket väl mitt adjö till Ystad. 2005 när studierna startade samåkte jag med en nära vän som pluggade vid universitetet för att sätta mig tillrätta. Höstterminen 2005 är nu i efterhand ett gigantiskt skämt, åtminstone till vissa delar. Jag minns hur vi diskuterade hållbar utveckling och pedagogik. Pedagogiken diskuterades i högst abstrakta termer, och jag minns mycket väl min första praktik och min första lektion. En lektion som lika gärna hade kunnat vara en redovisning.

 

Jag minns min andra termin när saker och ting gick in i en mer seriös framtoning än vad AUO var.

 

Samhällskunskap...

 

Detta ämne som jag mot bättre vetande (nu i efterhand) failade enormt på i gymnasiet. Jag går in med ett tycke om att det nu är läge att diskutera politik. Icke så, slår institutionsansvarige fast direkt. Nattsvart. Vad som följer är relativt hårda studier med mer eller mindre gigantiska hemtentor, som förvisso löper under en längre period men som fortfarande är tungt för någon som inte hanterat det tidigare. Politisk akademisk teori skiljer sig markant mot den dogmatiska teorin man studerar i Ung Vänster. Däremot gjorde vi vår första riktiga VFU, under en femveckorsperiod. Då kände man att man valt rätt i alla fall.

 

Hösten 2006 följer ett liknande mönster. Här följer några av de bästa kurserna jag någonsin läst. Dagliga, men förvisso relativt korta föreläsningar (men å andra sidan med stora möjligheter till kommunikation med föreläsaren) var normen. Som följd fick vi studenter normal dygnsrytm och kunde ägna timmar på biblioteket. Vi läste även en del kurser som var helt åt helvete. Terminen inkluderade fem veckors VFU. De var med samma handledare och samma skola som den terminen tidigare.

 

Våren 2007... AUO2. Vilket skämt. För mer information om våren 2007, se kommande avsnitt om Växjös sociala utbud. Det positiva var att vi fick VFU, och jag bytte skola inom den avlägsna kommunen jag gjorde min VFU. Min första och enda erfarenhet till komvux. Riktigt kul faktiskt, och följden var en lysande B-uppsats.

 

Hösten 2007 skruvades tumskruvarna åt en del. Samhällskunskapen fortsatte, och vi fick vidare kurser om det ena och det andra. Mycket fördjupning inom olika djupanalyser där de tidigare kurserna hade varit mer övergripande. Ganska enkelt material dock. VFU skulle följa först år senare.

 

Våren 2008 innebar en kontakt med statsvetarna på deras mer eller mindre avancerade studienivå. Jag vet att det suckades och stönades bland dem om att de skulle behöva läsa med lärarstudenter, men ännu roligare var när jag bad om att få statistik över vilken studiegrupp som klarat sig bäst på ena tentan kursen innehöll. Lärarstudenterna klarade sig totalt och överlägset bäst. Procentuellt sätt färre underkända (mycket mindre underkända) och ett betydligt högre procentuellt sätt högre antal VG-studenter. Vi ägde helt enkelt. Annars författade vi en till B-uppsats om politisk konflikt i gymnasienämnden.

Är i stort sett sant, men sannolikheten bryr sig inte om slumpen. Det är ett stort antal olika blixtar som träffat på olika ställen i det senaste, men det är klart. Det man inte väntar sig ska hända kommer att hända och det har det sannerligen gjort.

Korten lades på bordet men de var för låga för seger, jag petades från kongressen och jag är skyldig försäkringskassan två lax. Bra dag. 

Såg på Livvakterna med Baronen och administratören. Livvakterna som för övrigt har ett sjukt bra titelspår (bifogas nedan). Av youtube att döma så har vi att göra med någon form av psalm, jag ska göra efterforskningar angående vad för typ av psalm det är men kanske framförallt vilket språk det är vi har att göra med. Mina kristna, kyrkligt aktiva vänner och de allmänna teologerna ska få göra en insats. Det finns inget i den här filmen som berör tro, mer än att den diskuterar vad i en människas liv som egentligen betyder något. Filmen är för övrigt förmodligen den starkaste av de filmer som finns med Johan Falk. De sex senaste är ju lite egna, men av ursprungstrilogin så står Livvakterna sig bäst. 

Jag har uppdaterat länksamlingen till bloggar jag läser mer eller mindre regelbundet. En del av dem läser jag någon gång i veckan eller månaden, andra läser jag dagligen (eller mer).

Jag kollade igenom lite gamla inlägg på min blogg, och noterade en spännande kommentar till vad jag anser är ett av mina bästa stunder på den här ibland bittra bloggen. Det var nämligen inlägget som hette "Vekrorevyn, tjo!" där jag skriver om vad man kan läsa om i denna självdestruktiva media. I förbifarten nämner jag artikeln om den, för antalet barn, mycket unga mamman. Tydligen hittade hon till inlägget, och nu har hon alltså sitt sjätte barn fick jag reda på :) Adressen hon angav till sin egen blogg är fel där det är ett "n" för mycket, så adressen den dyker upp här istället http://flerbarnsmamma.se/

Även välmenande tillkortakommanden kan slå totalt fel. Antagligen har alla varit med om det både en och två gånger men en god vän till mig tar det högsta priset.

 

En polare till mig var inte oerhört länge sedan i Skottland för att festa, studera Henrik Larsson bevistelseort under många år, och ta inmundiga vissa destillerade drycker. Under en av kvällarna var de på en pub dedikerad till kareokens ädla konst och min vän var helt övertygad om att han skulle äga scenen den aftonen. Glad i hågen så lyckades  han tjata sig till en tid som innebar att han kunde hålla ett litet försnack för att motivera sitt låtval. Låten han valde var Robbie Williams ”Angels”, och det kan sannerligen inte sägas vara en lättsjungen låt. Han höll ett litet tal om vad låten betydde för honom och avslutade det hela med att säga;

 

-          ”This is for all you english people!”

 

Helt plötsligt så hade karaokescenen en publik. Inte bara i form av de närmaste sörjande utan varenda människa som satt inne i baren. Min vän fattade inte ett skit utan skrålade på utav helvete och fick konstigt nog sällskap av en trevlig men antagligen superless skotska. De sjunger i samma mikrofon och det ter sig inte bättre (eller värre) än att deras läppar möts i en kyss.

 

Då knackar det på min väns rygg. Min vän vänder sig om och ser, ovetandes om den uppenbara faran i situationen, en två meter lång man som inte ser helt glad ut som säger;

 

-          “Excuse me, but this is my girlfriend…”

 

Av någon obegriplig anledning är denna människa kvar I livet! Vissa människor är tursamma av naturen. Totalt sjukt.

För dem som inte använder facebook (det vill säga min far) kommer här en publik länk till bilderna av mina tillkortakommanden i Europas mest underskattade land.

Är hemma från en vansinnig helg i Polen. Trots den raka förbindelsen mellan Swinoujscie och Ystad har jag inte ens varit på festkryssning som paserat territoriet. Nu gick färden däremot från Karlskrona till Gdynia, där Gdynia är mer eller mindre sammanvuxet med Sopot och Gdansk.

På förmiddagen under torsdagen ringer Vänsterns gruppledare och vill jag ska hitta studenter som vill till Polen då vi hade två sista minuten-sjukskrivningar. Klengrott med VSF-folk som inte hade tentor eller superviktiga fester (typ, värd för festen). Däremot hittade jag en tidigare VSF-medlem som gladjeligen valde att följa med.

Innan avfärd fick jag reda på att jag minsann skulle vara resekassör. Ett uppdrag jag skött med galans, men det är först nu jag kom på att jag gått omkring med 15000 kronor omräknat från zloty slängt lite slarvigt i väskan jag kastar omkring.

Syftet med resan var att diskutera politik och dra upp lite stolpar inför nästa års val. Det var däremot mer av studiebesök än konkret politik, politiken avhandlades oftast på kvällen - sent. Vi besökte Malbork, en gammal korsriddarborg vilket var intressant och tittade även på en utställning som beskriver Polens väg till politiskt frihet.

Mat är intressant! Jag vet inte riktigt vad jag anser om polskt käk. Gott, vällagat men det känns strukturerat efter planekonomi. Alltså, inget extravagant överhuvudtaget. Men gott, som sagt. Soppa verkar vara "the thing", i alla fall som förrätt. Kakorna och snacksen överhuvudtaget är i vissa fall vidriga, dock inte allt men en del. Ölen är skitgod. Och jag fattar inte toalettpappret, det hade varit skonsammare att använda granbarr!

När jag ringde och frågade gruppledaren om var och hur vi bor fick jag helt enkelt svaret att vi ska bo på en gammal öststatlig semesteranläggning. Det var helt korrekt. Vansinnigt coolt ställe!

Polen är billigt, åtminstonde bortom de dyra västerländska köpcentralerna. Det var däremot på ett stort köpcentra med en massa flådiga butiker jag hittade ett par skor som jag ämnar använda tillsamans med min kostym som mest dammar. Den dammar just på grund av bristen av skor, men detta är nu åtgärdat.

Jag har tagit cirka 200 bilder och dessa kommer upp på facebook så småningom. Jag slänger upp ett par här redan nu. Men, samanfattningsvis skulle jag verkligen rekomendera Polen, jag har fått för mig att det florerar en massa konstiga rykten om landet ifråga.

Jag skulle gärna besöka Polen igen. Sommartid helst i den lilla byn vi höll till i. Stranden på andra sidan östersjön är enorm.

Närmast väntar sängen, jag sov 30 sekunder inatt.


Kamrat Lenin. Här presenterad som källan till all världens jävlighet.


Matsalen på semesteranläggningen vi höll till på. Retro!?


Malbork. Det är en hög med sten helt enkelt.

Ytterligare bilder på Facebook från min hemstad Ystad. Fler bilder kommer följa i denna kamerahysteriska glädje men de kommer publiceras direkt på bloggen.

Facebook har ett oerhört smidigt publiceringsverktyg men de snor också en del av min upphovsrätt - något jag inte kan acceptera. Vilket publiceringsverktyg som helst i hela världen är inte värt det. Det skulle ju kännas sjukt om det dök upp en massa bilder i turistbyråns material som jag inte får cred för.

Men i vilket fall, till bilderna.


Försättsbilden till albumet.

För att fira (och på grund av att jag inte sett någon redig dokumentation tidigare) att min telefon med en trots allt hyffsad kamera är hel igen bestämde jag mig för att fotografera mig igenom en hel dag på jobbet. Det är lite segt att publicera 38 bilder på bloggen, däremot finns de på Facebook där de flesta som kan ha ett intresse redan har sett dem.

Om man av någon anledning inte använder Facebook (det finns en eller två personer) så kan man kolla på dem via länken nedan. Bilden som därefter följer är däremot inte klickningsbar utan mest som "dekoration". Den återfinns även i albumet och bilderna är publicerade i den ordning som de togs. Fler bilder finns, men fördelen med digital kamerateknik är att man kan kasta de bilder som är värdelösa då det inte kostar något :)

Till bilderna


Fritidsbaren

Min telefon fungerar igen. Nu betalar jag inte längre 100 kronor per månad för ingenting :) Tjo!



Gamla telefonen. Förhoppningsvis pensionerad för sista gången.