Sir_Viktor84

Ovanstående paragraf var en del av de sittningsregler vi hade när VSF och Demos anordnade en "Röd Sittning". Sittningen i sig var lyckad och kommer med största sannolikhet genomföras nästa år också, om man funderar på det där med normer? Är inte de fruktansvärt frihetsberövande, i den meningen att den minskar livsutrymmet? Det är bara att använda sig själv som exempel, oh situationer som kan uppstå när man bryter mot normen.

Ett exempel kan hämtas från min resa till Brasilien 2005. Brasilien, med en armé billig musik att köpa, var det perfekta stället att handla annars svindyra musik-DVD. Officiella utgåvor naturligtvis. Vid ett tillfälle kom jag tillbaka till "hotellet" med dels Paul McCartneys Back in the U:S och dels Chers The Farewell Tour. Det var inget som helst märkvärdigt med den förstnämnda men den andra? Några kurskamrater fick något i blicken, frågandes diskret om det var något jag ville berätta. Gay? Värre blev det när jag flera år senare, halv fyra på morgonen, efter en sen utekväll fick för mig att impulshandla Chers Greatest Hits-platta på nattöppna macken. Några andra "glada" festdeltagare reagerade direkt. GAY, FFS! Dö!

Ett annat, mer allmänt exempel är det faktum att jag ibland gråter till film och i synnerhet till banala publikfrierifilmer. När Harry Stamper via videolänk säger adjö till sin dotter Grace Stamper i Armageddon vill jag dö av sorg. Ett annat är den sjukt "englandfientliga- och leve amerikafilmen" Patrioten. När Benjamin Martin rider iväg för att slakta fler engelsmän försöker han ta farväl av sin yngsta dotter Susan. Susan, stum efter bortgången av hennes mor, ger sin far kalla handen och Benjamin Martin rider tårfyllt iväg. När Benjamin Martin kommit en bit i horisonten ropar Susan plötsligt "Pappa" och de två möts i sorg och tårar. Min reaktion på scenen passar sig inte riktiga karlakarlar.

Ytterliggare ett exempel är min förkärlek till Sex and the city-serien. Naturligtvis är ju filmen en sann höjdpunkt för de som uppskattar de smått verklighetsfrämmande damerna. Jag hann dock aldrig med att se den på bio, så när den tillslut kom på DVD gick jag iväg för att hyra den (köper den inte i detta läge, måste ha serieboxen först). Glad över det faktum den inte var uthyrd tog jag filmen, och gick bort till kassan med vad jag antar var världens leende. Expediten tittade på mig, tittade ner på filmen, sedan tittade hon på mig igen. Blickar talar. Gay?