Sir_Viktor84

 Jag har köpt en bil. Eller, jag har inte köpt en bil utan min far har köpt en bil åt mig. Se så, jag har inga problem att vid 28 års ålder erkänna att jag kan få den typen av hjälp. Intressantare är dock varför jag kände att jag har ett absolut behov av en bil. Anledningen stavas fallerad kollektivtrafik.

Jag jobbar alltjämt på världens finaste färja Stena Vision med hemmahamn Karlskrona. Karlskorna ligger cirka 11 mil från Växjö, snabbaste bilvägen. Tidigare har mina påmönstringarsdagar i princip explicit infallit på fredagar då båten ligger still i hamn. Det fanns med andra ord bra marginal att ta sig till jobbet på, men en schemaförändring gjorde att jag numera har pågångsdag på torsdagar istället. Då kommer båten in i hamn på torsdag morgon, och lämnar sedan klockan nio. Marginalen försvann med andra ord helt, och jag hade inte råd med förseningar.

JAG har inte råd med förseningar, men det ansvaret ligger inte på mig då jag fram till nu har förlitat mig på kollektivtrafik. Den tidigaste morgonavgången till Karlskrona från Växjö var ALLTID försenad, på grund av strul tidigare för tåget eller problem med el, personal, krångel vid bytet i Emmaboda eller annat trams som inte ska ske i ett så kallat I-land som åtminstone i teorin säger att det bryr sig. Jag skulle i teorin vara inne i Karlskrona 07:45, vilket i teorin skulle ge mig gott om tid att ta en buss ut till färjeterminalen så att jag i teorin senast skulle vara där cirka 08:30. Som sagt, i teorin, för då har vi problemet med stadsbussarna som i teorin har en tidtabell med som i verkligheten inte har det. Just den linjen är tragikomisk på andra sätt, den kan till och med vara försenad från en så kallade ändhållplats, vilket i det här fallet är färjeterminalen. Det sistnämnda blev ett problem när jag skulle hem på söndagar och skulle med sista tågförbindelsen hem, då bussen skulle gå från Verkö 19:09 men ofta inte ens var på plats förens kvart över vilket resulterade i att jag riskerar att missa tåget hem.

Det hela ledde till att jag kände mig tvingad till att åka taxi mellan tågstationen och färjeterminalen, en taxi som jag naturligtvis förbokade. Ofta förbokade jag den till 07:50, även om jag de gånger tog taxi fick ringa till taxi och säga att jag blev sen för at tåget inte gick eller att vi bara var sena. Samma sak när man skulle hem på söndagar, då man inte visste om bussen ämnade vara i tid (från en ändhållplats, dvs ej kursiverad cirkatid i tidtabellen)

Nu har man dessutom stängt tågbanan mellan Emmaboda och Karlskrona för renovering, och det behöver den sannerligen. Obekvämare tågresa stod inte att finna på de här sidan ekvatorn. Buss ersätter den sträckan. Ofta fick jag åka buss de sträckan i alla fall på morgonavgången, för att det var krångel med tågen. Men återigen, risken för förseningar även innan man får hoppa på bussen är överhängande. Marginalen försvinner då helt, och tramset med stadsbussarna gör att det är rena rama lotteriet om man kommer till jobbet i tid eller inte. Och då har jag ett totalt behov att komma till jobbet i tid, gör jag inte det så försvinner jobbet ut till havs och båten väntar inte på en diskare och även om den skulle göra det så skulle det kosta tiotusentals kronor för företaget i högre bränsleförbrukning. Vi kör människor dit de ska – i tid! Kosta vad det kosta vill. Men, jag vill inte ha det på mitt samvete.

Sista problemet är att sista avgången till Växjö på söndagskvällar nu går vid sextiden, och inte 19:45 som innan. Detta trots att KLT, BLT och Länstrafiken Kronoberg dyrt och heligt lovade att det skulle bli fler avgångar under spårrenoveringen. Förmodligen anser de att tågsträckan Karlskrona-Hässleholm-Växjö som tar cirka fyra timmar är ett fullgott alternativ.

Så, därför har jag en bil. Pendlare mellan två centralorter. Det är absurt. Men, jag kan tänka mig att använda bilen i andra sammanhang av rent social natur också. Fick i dagarna en kompensationsbiljett med en dags fria resor i Skåne efter att jag skulle luncha i Lund. Från Malmö och tillbaka var de totala förseningstiden cirka en timme. En timme för en samlad restid på cirka 20 minuter. Ska man behöva offra en hel jäkla dag om man ska åka två mil kollektivt? Och inte är det landsbygden heller.

Kollektivtrafiken har förlorat mig för lång tid framöver. Livet är helt enkelt för kort.


Vet inte om jag kommer bli nöjd med mina resor framöver då jag helt enkelt inte ens kommer försöka.

Hej,

Viktor Stenman heter jag och jag ställde en fråga till dig idag (läs igår) på kommunfullmäktige rörande ombildningar. Jag kan inte säga att jag är nöjd med svaret. Som jag nämnde så har jag aktivt valt att bo i allmännyttan. Du får ursäkta syftningsfel och andra språkfel.

Jag tänkte jag förklarar situationen till min oro. Det är lite enklare att ha stora utläggningar i ett e-mail än i en talarstol, där jag som allmänhet egentligen inte hör hemma. Så, min situation är som sådan; Jag är bördig från Skåne, föddes i Malmö men är i princip uppvuxen i Ystad. Jag kom till Växjö första gången 2005 för studier på lärarprogrammet, studier som jag avslutade våren 2010. En av anledningarna till att jag valde Växjö som studieort var den att jag visste det var fullt möjligt, och till och med ganska enkelt att få en bostad i Växjö. En ”barnddomsvän” som också pluggade i Växjö ett tag var den som introducerade mig för den realiteten och universitetet som sådant verkade det inte vara något fel på så det tedde sig naturligt. Det var också viktigt för mig att släppa det som var bekant det vill säga Ystad och Malmö, och därmed få familjen på lite distans.

Lund var aldrig något alternativ. Dels på grund av att det finns mycket trams på de äldre universiteten i form av mer eller mindre patetiska traditioner (det finns oerhört patetiska traditioner på Linnéuniversitetet också, men inte av den sort att man får en renässans-känsla av eländet). Huvudanledningen till att jag INTE valde Lund var däremot den totala bostadsbristen som skämmer ut Sverige vid varje hösttermin när utbytesstudenter exempelvis, alltså gäster i vårt fina land, tvingas tälta för att de inte har någonstans att ta vägen. Situationen är snarlik i Malmö, känner du ingen så är det mycket mycket svårt att komma över en bostad i Malmö (om du inte är beredd att betala ett par tio tusen för en hyresrätt svart eller hoppa runt på andrahandskontrakt) men även det är svårt.

Studierna var i alla fall slut på våren 2010. Då min examen är gymnasielärare i samhällskunskap och historia visste jag om att arbetsmarknaden var mycket svår (det kom fram cirka 2008, när utbildningen var halvvägs gången så det var liksom bara att köra på) så jag kollade över mina alternativ i andra yrken. Med tanke på att jag var arbetslös, så var det enklast för mig att tillfälligt kvarta in mig hos min mor i Ystad. Det är för en 26 år gammal man fullständigt ovärdigt, men med tanke på att socialförsäkringssystemen är nedmonterade och jag inte fick de jobb jag sökte så tvingades jag till det. Jag har bott hemifrån sen jag var 19, då jag blev sambo bara månader efter studenten och har därefter rett om mitt eget, även om jag under en period 2004 tvingades vara inneboende hos samma ”barndomsväns” föräldrar (också det totalt ovärdigt en vuxen människa, jag definierar värdigt boende för en vuxen person en egen lägenhet).

Studentlägenheten fick jag inte behålla, då jag inte studerade lägre. Jag arbetslöshetspluggade ett tag på höstterminen 2010 i Lund och fiskade jobb och till slut fick jag jobb. Stena Line tokexpanderar, och jag har åratals restaurangvana från sommarjobb så de fann mig lämplig att mönstra ombord det fina fartyget Stena Vision som går mellan Karlskrona och Gdynia. Jag blev lovad en timanställning, vid behov. Det är som du säkert vet oerhört otryggt rent ekonomiskt.

Den situation jag var i var dock alltjämt ohållbar. Med tanke på att ingen privat hyresvärd i hela världen skulle röra i mig med tång i det läget sökte jag aktivt allmännytta. Min initiala tanke var att bosätta mig i Ystad, men den kommunen är så illa styrd på ett socialt och kulturellt plan att jag vill gråta så jag kom fram till att det inte var ett alternativ.

En privat värd är inte intresserad av ”otrygga” hyresvärdar, det vill säga de med taskig ekonomi eller med planer på att flytta eller med konstiga intressen eller som har hundar och så vidare. Jag har haft med privata värdar att göra också, och varit på en del visningar i Malmö och det är gating communities på högsta nivå. Jag var på en lägenhetsvisning tillsammans med min morbror sommaren 2010. Stackaren kämpade mot cancer samtidigt som han avslutade relationen med sin dåvarande sambo, en sambo som naturligtvis ägde huset de bodde i. Det var en mindre privat värd som behandlade lägenhetsvisningen som en anställningsintervju. Vem passar, vem passar inte? Riktigt skrämmande blev det när han pekade på en familj (utan barn) som satt ute på gården med några bekanta och knäckte några öl i sommarvärmen. Vem vill inte göra det en varm sommardag i juli? Men den här lägenhetsvisaren pekade på dessa människor från ett fönster och sa att ”det är sådana element som man inte riktigt vill ha i sina hus” (!)

Min morbror var naturligtvis lite korkad och sa att han låg i en separation så han fick inte lägenheten. Förmodligen har värden resonerat som så att han inte är intresserad av just den lägenheten i första hand, utan ett ett boende överhuvudtaget i första hand. Vem ska döma det? Tack och lov nämnde han inget om sin sjukdom, men det hade inte påverkat situationen alls mer än att värden hade varit snabbare med att dra ett streck över hans namn. Diskret, men fortfarande ett streck.

Men så tillbaka till Växjö. Jag visste ju om att mina köpoäng hade tickat på rejält på boplats Växjös hemsida under studietiden, reggade mig där redan 2004 när studietankarna på allvar började snurra i min skalle. Köpoängen ökade dessutom beskedligt när jag blev gäst hos hyresbostäder HT 2007 efter att ha börjat min bostadstrappaklättring hos ockerhyraföretaget Stubor. Och med tanke på mitt jobb som sker dagar i streck, det vill säga du kommer till jobbet på torsdag kanske och åker hem på söndag, eller jobbar fredag till fredag, helt beroende på anställningens omfattning så gör det inget att man har 12 mil dit. Det var i alla fall bättre än att ha 30 mil från Ystad. Så jag kollade runt på utbudet, konstaterade att jag förmodligen kunde välja utefter mina egna drömmar och föreställningar och fastnade tillslut för en trea på Vintervägen. Jag visste var det låg, gillade hyran och av någon konstig anledning fick jag och en god vän (min absolut bästa vän) för oss att bo ihop som ”kombos”. På så sätt har både jag och hon en betydligt lägre kostnad än vad vi skulle haft i två ettor, samtidigt som vi har en stor lägenhets fördelar med eget kök och vardagsrum och vissa gemensamma matinköp och så vidare. Ett jäkligt modernt sätt att bo på. Jag står dock ensam på kontraktet, vi fick helt enkelt för att oss att det blev bäst så. Växjöhem ringde upp mig, sa jag fick lägenheten om jag hittade en borgenär och de hälsade mig välkommen. Inga andra frågor ställdes. Smidigt, värdigt och respektfullt och min far blev borgenär. Nu som fast deltidsanställd skulle jag klara mig utan borgenär men förmodligen inte i den här trean då hyran helt enkelt är för hög för min fasta lön. Jobbar ofta mer, men det vet inte Växjöhem eller andra hyresvärdar om.

Säger inte att kösystemet är optimalt men det fungerar i alla fall på ett mer rättssäkert sätt än vad privata värdar har för system. Man kan fråga sig varför privata värdar konsekvent vägrar ansluta sig till sådana system?

Mitt hem är min borg. Som jag nämnde snabbt så blev jag fast anställd, först den här hösten faktiskt och helgar tiden jag har i min älskade lägenhet dyrt. Jag är dessutom förälskad i mitt jobb. Det är något alldeles speciellt att jobba på ett fartyg så jag ska ingenstans är tanken. Men, förr eller senare vill jag ha ett lärarjobb men det blir absolut inte i den här kommunen. Svaret på varför står att finna i den politiska styrningen och de konstanta nedskärningar som skolan drabbas av. Jag vill inte ha med det att göra, även om lönen skulle vara betydligt bättre.

Och nu vill majoriteten förvägra mig det fina jag har – värdighet, självbestämmande och respekt gentemot mig själv. För mig är det uteslutet att köpa en lägenhet, jag har som sagt bara en deltidsanställning så det finns inget lånutrymme och om det fanns det så skulle en bank kompensera risktagandet det innebär med högre ränta. Jag ser min lägenhet som min redan, jag är invånare i den här kommunen och äger med andra ord lika mycket av det här företaget som alla andra kommuninvånare gör. Köper jag en bostad är jag för det första mycket medveten om att bostaden inte är min per definition, då jag kommer tvingas sätta den i pant för att få ett banklån, vilket kan översättas med att banken äger min bostad – men jag är själv ansvarig för förluster vid försäljning. Jag kan inte riskera min privatekonomi på det viset då min tillvaro inte är graverad i sten, även om jag inte har planer på att flytta mig. Jag har inte råd att offra den tid det tar att sälja en lägenhet, OM jag nu ens kan sälja lägenheten. Jag kanske hittar det optimala lärarjobbet så att jag måste flytta på kort varsel. Bilen blir kanske alldeles för dyr så jag måste flytta närmare Karlskrona. Jag har inte gått på myten om evig värdeökning, du vet säkert som jag att det är handel på spekulation utan ett faktiskt värde som vi har att göra med och nu faller bostadspriserna. Samtidigt som bankerna vägrar sänka räntorna. Jag bedömer frihetsfaktorn i det som noll.

Dessutom så är är jag en snygg, sexig partysingel på 27 år. Varför skulle jag köpa? Det är teoretiskt möjligt att jag är gift när jag fyller 30 (jag vet, långsökt) och då kanske man kan tänka sig att det finns en långsiktig poäng i att köpa något med plats för alla barn man kanske skaffar (extremt långsökt, men jag har noterat att folk i min ålder gör sådant).

Så har vi då alternativet ”att bo kvar i bostadsrättsföreningen med dem som hyresvärd”. Och för att citera en insänder riktad mot dig som förhoppningsvis blir publicerad

”För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, ... men en bostadsrättsförening och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad”.

Stämningen i en bostadsrättsförening kan enligt mina erfarenheter bli väldigt fientlig om någon sticker ut. Det har jag sett ske på nära håll när min familj utsattes för trakasserier i samband med att vi satte fot i Ystad för första gången. Det var dessutom under 90-talskrisen och bostadsbubblan som sprack så lägenheten var i princip gratis. Dessutom försvinner min rättssäkert, i samband med att hyressättning blir totalt godtycklig och de centrala förhandlingarna inte längre kommer ske. En bostadsrättsförening skulle tjäna på om alla köpte sina lägenheter, så stämningen gentemot dem som vägrar skulle kunna bli lite hätsk.

Jag vet att jag målar fan på väggen, men man ska alltid planera för det värsta. Jag tänker inte vänta och se hur det blir, min bostad är för grundläggande i min tillvaro för att överhuvudtaget chansa med. Vad som är mest sorgligt i det här är att majoriteten nu arbetar med att förstöra ett fungerande system. ”Don't fix it if it ain't broke!” Är hyresgästerna i Växjöhem så pass missnöjda att de vill förgöra er? Knappast, det här är ett projekt initierat från höger som syftar till att berika de som redan har men kanske framförallt bankerna. Det är också sorgligt att se att borgerliga politiker tenderar att vilja ha så lite som möjligt med offentlighet att göra. Det är ett faktum som inte går att förneka. Ta privatiseringen av SFI exempelvis eller regeringens envisa försvar av äldrevårdssystemet. Man avsäger sig ansvaret, men framförallt faktiska medel som politiken har för att kunna komma tillrätta med problem. Men då måste det offentliga få tjäna på affären, vi kan inte marschera vidare mot ett system där företagen tar alla vinster medan medborgarna får betala förlusterna

Jag kommer inte stå vid sidan i den här kampen, och jag kommer kämpa mig fördärvad för att få behålla min allmännyttiga lägenhet. Jag ber till högre makter att du får flytta ut från ditt kontor 2014 då jag menar att det är orimligt man fattar sådana här politiska beslut. Om det nu finns en allmännytta 2014 vill säga, eller om Växjö vid en punkten ställt sig bland den sorgeliga skara kommuner som avsagt sig allt boendeansvar genom att förgöra allmännyttan genom ombildningar och utförsäljningar. Andra drömscenariot är ju naturligtvis att en socialliberal center-ådra vaknar i dig och ditt parti, men jag tror att Stureplanscentern har för stor makt i den gamla massrörelsen Centerpartiet för att så ska ske. Min hälsa har redan nu påverkats direkt negativt av det här som en följd av den osäkerhet jag känner om det mest grundläggande jag har det vill säga bostaden. Jag känner oro, jag känner stress och jag har sömnsvårigheter och det kommer bara bli värre om jag inte gör något och tar tag i situationen. Helst av allt skulle jag bara vilja fundera över nästa fest, akademiska frågeställningar, vad det ska bli för mat eller om jag ska hyra en film. Men i dagens Sverige kan man inte ta något för givet så det är en lyx jag inte kan kosta på mig.

Med vänlig hälsning/ Viktor Stenman

Ps: Förstod att man för några år sedan frågade de boende här om man ville göra bostadsrätter. Det ville man inte. Är det inte märkligt att man har mage att ställa samma glasklara fråga flera gånger, precis som om man skulle höra illa? Det är inte att respektera folket, det är att köra över dem. Ds.

Jag har gjort ett aktivt val att bo i allmännyttan (Växjöhem). Jag har också gjort ett aktivt val att bo i Växjö. Dessa två aspekter förenas ganska väl, med tanke på att Växjö Kommun till dags dato inte ställt sig i de leden som säljer ut och ombildar allt de äger utan tvärtom aktivt bygger, även om slutresultatet är mycket dyrt för hyresgästen. Det kan förklaras med att hyresrätten är den boendeform som skattas absolut hårdast, vilket är ironiskt med tanke på att de som har hyresrätter är de som har minst att betala i skatt.

Nu vill dock Växjöhems ordförande Sven Åke-Fröderberg med sina borgerliga kollegor förvägra mig rätten att bo i allmännyttan. Fröderberg har som mål att avveckla den egna verksamheten och göra Växjöhem till bostadsrätter, om så hyresgästerna vill. Även här finns en ironi, hyresgäster i allmänyttan äger per defintion sina lägenheter redan genom att vara kommuninvånare och merparten av hyresgästerna kommer förmodligen få tigga pengar hos en bank, alltså kommer banken i slutändan äga bostaden. De hyresgäster som inte har råd att köpa sin lägenhet kommer få stanna kvar som hyresgäster i bostadsrättsföreningen.

För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, antingen via inkomst eller borgenär, men en bostadsrättsförneing och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad.

Att ta ett banklån är för mig otänkbart. Jag är 27, snygg, sexig och singel och har absolut inget behov av att låsas fast av ett banklån. Jag är inte heller helt förtjust över tanken att försöka flytta till en privat värd. Jag har bott hos privata värdar, både stora och små. Även om det i sig inte varit några problem så har jag varje gång jag sökt fått svara på frågor om jag har hund, en pojk-eller flickvän, konstiga vanor eller om hur jag länge jag planerar att bo i lägenheten – frågor om sådant en privat värd vill veta men som allmännyttan struntar i. Det är min ensak.

Istället upplever jag nu stress, oro och sömnssvårigheter över något av det mest grundläggande en människa kan tänkas ha rätt till – en bostad. Men den rätten är sedan länge ifrågasatt ute i landet, och nu i Växjö under Fröderbergs politik.

Det är ibland extremt tillfredsställande att kommentera sin samtid med orden ”Vad var det jag sa?” Vad som händer i EU och i synnerhet i EMU är tämligen unikt med ett skolboksexempel på vad vi i nej-sidan sa i folkomröstnigen om EMU 2003. Köpfesten är slut, och samarbetet som det är känt kommer av allt att döma att spricka. Vad svaret blir vet vi inte ännu, antingen kommer vi få se mer av överstatlighet och mer av den borgerliga politik som så fatalt misslyckats eller så kommer vi se hur länder helt sonika tvingas lämna euron då man inte längre kan betala sina skulder.

Euron är som en del (även om de verkar vara få) menar inte en del av lösningen utan snarare en del av problemet. Irland som vid tidpunkten för folkomröstningen gick som tåget, aka ”den keltiska tigern” användes som exempel på hur illa konstruerat EMU de facto är. Det var redan då fullständigt uppenbart att Irland behövde bromsa sin ekonomi med riksbanksränta men i och med att räntan dikterades från ECB* kunde inget göras och utlåningen var massiv och spekulationen stor. Tyskland användes i sin tur som ett exempel på ett fall där räntan behövde sänkas då ekonomin gick trögt. Grekland har å sin sida haft strukturella problem, även om det odlas många myter om grekerna som är ren bullshit och ibland på gränsen till direkt rasistiska. Spanien har under långa perioder varit ett land med välskött ekonomi men i grunden haft samma problem som Irland med alldeles för generös utlåning.

Problemet stavas EMU. Nu när Europas krisländer döms till fattigdom av chockdoktrinens förespråkare så kan de inte heller få ett annat valutavärde vilket naturligtvis är helt nödvändigt för om de ska kunna resa sig ur askan och faktiskt kunna producera något åt andra länder. Det är helt enkelt inte lönsamt att köpa exempelvis spanska produkter då det är för dyrt i förhållande till vad valutan är värd. Man kan inte svälta bort fattigdom med mera svält, vilket på klarspråk betyder att man inte kan privatisera allt och tvinga igenom enorma nedskärningar av offentlig verksamhet. Det är dessutom uppenbart att folken i de mest akut drabbade länderna inte accepterar detta schabackel och har tagit till gatorna för att protestera mot sina makthavare som på de flesta håll sedan länge vänt dem ryggen.

Tänkbara och rimliga lösningar i ett första steg är en nedskrivning av den grekiska statsskulden. Det finns inga möjligheter för grekerna att betala tillbaka sådana belopp varpå en rejäl nedskrivning är nödvändig. Grekland måste sen lämna euron för att få en korrekt värderad valuta. Alternativet till skuldnedskrivning är att grekerna helt enkelt ställer in betalningarna men det skulle ge värre konsekvenser på många plan än vad en nedskrivning skulle innebära. Schismen går mellan vem som ska betala. Makthavarna vill skicka räkningen till skattebetalarna, något dessutom den svenska regeringen är inställd på vilket blir helt absurt med tanke på att svenska folket sa nej till att delta i EMU under folkomröstningen 2003. Vad man istället borde göra är att låta de privata bankägarna helt enkelt förlora allt och drivas till konkurs (det är i sig inte märkligare än att en dålig restaurang får stänga för att de inte har några kunder och att en tidigare rik krögare blir urfattig). Bankerna har lånat ut och spekulerat betydligt mer till en betydligt större risk än vad som är rimligt och måste betala för sina misstag. Därpå kan skattebetalarna tänkas ta över bankerna, och driva dem med helt andra mål än vad de har idag. Banker ska vara serviceverksamheter för nyttiga affärer, inte instanser för snabba vinster på värden som ofta bara finns på en bit papper.

*Europeiska Centralbanken

Jag är i färd med att försöka sluta röka. Inte bara den där, nu ska vi se hur det går och lägga ner en vecka utan verkligen försöka. Med undantag av en miss under lördagen och en utekväll så har jag inte rökt sen förra fredagen, och nu har jag alltså dessutom övergivit snuset som varit mitt substitut tidigare. Vilket litet helvete det är. Visst, jag får i mig nikotin via tuggumin, men det känns liksom inte samma. Kan dumpa det åt helvete vad mig anbefaller.

 Gaaah!!

Majoriteten i den här nyliberala experimentverkstaden kallat Växjö vill privatisera stora delar av allmännyttan genom att sälja fastigheter till privata vinstmaximerare eller tvinga socialbidragstagare att ta miljonlån och bilda bostadsrättsföreningar. Jag ska således skriva ett medborgarförslag där jag hänger ut de adresser där det bor personer som är direkt ansvariga för det här. Däremot så har jag för säkerhets skull valt att censurera adresserna här, även om de är fullt tillgängliga på andra delar av nätet.

Jag mår fysiskt dåligt över att leva i en bostad som jag kanske snart vräks ifrån då jag inte har råd att köpa den (som om jag ens skulle behöva köpa den, jag "äger" den redan i form av kommuninvånare och jag bor i allmännytta) eller har råd att betala hyran. Som bekant (?) har man via lagboken sett till att allmännyttan inte längre är normsättande när det gäller hyresbildning, en privat hyresvärd skulle därmed kunna tredubbla hyran för mig. Jag vill med medborgarförslaget försöka skapa en verklig och fysisk oro hos dem som ansvarar för detta. De kanske kommer känna oro för att jag fysiskt ska skada dem (vilket jag naturligtvis inte ska), jag har ju trotts allt tagit reda på var de bor och framställs väll i och med det som en man som saknar gränser överhuvudtaget. Men alla som kan googla kan ta reda på dessa adresser. Jag vill framförallt skapa en oro för att det finns människor som utan tanke på sin medmänniska vill göra vinning på andras bekostnad, men kanske också för att det inte finns något som hindrar kommunfullmäktige att faktiskt bifalla motionens att-satser.

----------------------------------------------------------------------

Medborgarmotion ”bygga parkeringshus, hundrastgård och gemensamt parkeringshus/hundrastgård”


Knattevägen 1A skulle vara en ypperlig adress att ha ett parkeringshus på. Med dess närhet till Resecentrum så hade långpendlare kunnat ställa bilen där och sedan åka vidare med fjärrtåg. Om majoriteten i staden vill ha ett parkeringshus så ser jag inga hinder. De boende som skulle få flytta hittar säkert annat boende, marknaden är som bekant fri.

Det är total brist på hundrastgårdar i Växjö. För att inte störa sina grannar så behöver hundägarna med dess fyrbenta vänner fler hundrastgårdar. Jag föreslår att kommunen på prov ser till att det ordnas en hundrastgård på Fnattevägen 2B. Huset som ligger där kan med all sannolikhet rivas, jag tror att majoriteten av alla hundägare vill ha en hundrastgård. Hundrastgården skulle på denna adress ligga taktiskt bra. Hundägare som tidigare riskerade livet på sina hundar genom att släppa dem i skogen som är i närheten skulle nu istället vara mer rädda om dess fyrbenta vänner och ha dem på en trygg hundrastgård. De boende i fastigheten hittar med lätthet nytt boende då marknaden är fri.

Samma resonemang kan tillämpas på Tjattevägen 3C. Området ligger inte väldigt långt bort från Fnattevägen 2B, men Tjattevägen 3C är närmare riksväg 23. Detta är med andra ord den perfekta platsen för ett kombinerat parkeringshus och hundrastgård! Långpendlare som kommer från öst kan ställa bilen i utkanten av stan och gå eller cykla vidare om man ska mer centralt. Samtidigt så får människans bästa vän fler platser att utföra sina behov på, utan att det stör omgivningen.

 Som noterat så krävs en del omstruktureringar av bostadsbeståndet för att dessa förändringar ska kunna träda i kraft. Men med tanke på att kommunen tydligen har ambitioner av att privatisera hiskeligt stora delar av allmännyttan så kommer det ju finnas fina tillfällen för de som påverkas att flytta till bättre adresser än de som de har nu. Alltid är det någon socialbidragstagare som man kan krossa i en budgivning. Alltid är det någon timanställd ensamstående tvåbarnsmor som tycker det är bättre att flytta hem till sin egen mor än att köpa sig en egen lägenhet. Alltid är det någon student som istället för att köpa sin egen bostad väljer att flytta till ett tält.

 Jag yrkar därför att;

- Växjö Kommun bygger ett parkeringshus på Knattevägen 1A.
- Växjö Kommun anlägger en hundrastgård på Fnattevägen 2B.
- Växjö kommun bygger/anlägger ett parkeringshus/hundrastgård på Tjattevägen 3C
- Att man river de fastigheter som berörs och kastar ut de boende utan förbehåll.

 Med vänlig hälsning/ Viktor Stenman, kommuninvånare och direkt påverkad av dumma beslut

 Enda sen jag läste att SD är motståndare till statliga utförsäljningar så har jag varit småglad. Överraskad dock, med tanke på att Sverigedemokraternas ekonomiska politik är borgerlig, och att partiet i det mesta stödjer regeringen. Sverigedemokraterna är ett borgerligt och främlingsfientligt parti. Men logiken talar klart för att Sverigedemokraterna inte vill sälja statlig egendom, jag menar det kan ju finnas en chans att svenska företag hamnar i utländsk ägo och det borde ju minst sagt suga hårt för smårasister.

I alla fall så finns det en riksdagsmajoritet för att stoppa loppmarknaden som regeringen har haft i drygt fyra år där man verkar ha sålt till den som betalar minst och lovar inget. Vin & Sprits nya ägare är ju exempelvis i färd med att stycka bolaget, även om Mats Odell var övertygad om att inget drastiskt skulle ske med företaget. Mats Odell borde för övrigt klassas som en mycket tvivelaktig person att ha i en regering. De flesta i regeringen, eller de flesta borgerliga överhuvudtaget, som talar sig varma för utförsäljningar verkar vara helt inkompetenta och helt sakna förståelse för vad det innebär att äga något!

I DN uttrycker Odell missnöje med ett tilltänkt loppisföretag nämligen SBAB som han menar gör bolån dyrare. Ett annat exempel är när Maud Olofsson kritiserar Vattenfall, när hon menar att elen är för dyr. Eller när samma företag investerar i tysk kärnkraft. Regeringen har väll för allt i världen all rätt att ändra på företagens mål, de äger företagen! Istället ägnar sig regeringen åt gnäll, när de i själva verket hade kunnat göra så mycket mer med företagen än vad de gör idag. Ägande ger beslutanderätt, och när en instans som är öppen för folklig påverkan äger, så ger det större demokrati och medbestämmande vilket är odelat positivt.

Utförsäljning är inget annat än stöld. Men det har aldrig legat i de borgerligas intresse att vara rädd om våra gemensamma resurser. Det finns ett lokalt och skrattretande exempel i Växjö rörande Växjö Lakers. Det har gått ganska bra för både herr och damlaget på senare tid. Däremot hindrades damlaget från att spela i kvalserien på grund av pengabrist förra året. Det är naturligtvis klubbens fulla rätt att fatta ett sådant beslut även om det är idiotiskt. Problemet är att kommunen i samma vevade fattade beslut om att upprätta en ny ishockeyarena, där framförallt Växjö Lakers skulle hålla till. Denna arena innebär en stor merkostnad för kommunen om cirka 18 miljoner årligen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ville villkorera detta gigantiska stöd med en skrivelse om att Växjö Lakers aldrig någonsin får lov att hindra sina lag från att avancera i seriesystemet (med skandalen rörande damlaget i åtanke). Denna formulering röstades dock ner med argumentet att man föredrar dialog ed klubben framför krav.

Nu har samma sak hänt igen! Lakers Ladies har ångat på som sjutton och nådde kvalserien för högsta serien – men laget hindrades återigen från att delta. De fick aldrig chansen och nu kommer laget med största sannolikhet att lägga ner med den direkta konsekvensen att mindre kvinnor kommer ägna sig åt sport vilket är mycket dåligt. Idrott är hälsa. Borgarna har därmed bevisat att dialog inte fungerar – men de har inga problem med att ösa 18 miljoner årligen över en klubb som skiter i stora delar av sina aktiva. En bättre investering hade naturligtvis varit att villkorera pengarna, kommunen kan ju inte i de sämsta världar stötta en verksamhet som är så fruktansvärt patriarkalt styrd. Nu signalerar kommunen att man gärna skänker bort pengar till precis vad som helst, man struntar i hur de används. Borgerlighet i ett nötskal.

To be continued

Rätten att demonstrera och att fritt få föra fram sin mening är en grundpelare i demokratier. Som en av de ansvariga för Vänsterpartiets årliga första maj-firande reagerar jag på den avgift som Polisen tar ut för att bevilja tillstånd till den så kallade allmänna sammankomsten. 600 kronor kostar det att ansöka om tillstånd, och det är till och med utan garantier för att man får lov att genomföra demonstrationen.

Vänsterpartiet kan naturligtvis bära en sådan avgift utan problem, men jag menar på att det är orimligt att man ska behöva betala så pass mycket pengar för att få ordna en demonstration. Det är inte bara rika politiska partier som kan tänkas demonstrera, utan för all del privatpersoner som reagerar på något de anser vara fel och vill ordna demonstrationer för sin sak. En kostnad om 600 kronor verkar avskräckande, och då är vi i ett läge där inte alla kan ta del av sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera.

Jag hoppas att de som vill ordna demonstrationer gör det, även om man inte har råd att ansöka om tillstånd. De pengarna det kostar kan man spendera bättre på slagkraftiga plakat och snygga banderoller. För ordningens skull så kan man meddela exempelvis polisen om sina planer, men ingen ska behöva känna sig ekonomiskt hindrad av att yttra sin mening.

Denna insändaren är ett resultat av vad jag menar är Ystads förfall. Anledningen till att jag skriver den är inget annat än djup besvikelse. Jag kom från Malmö till Ystad som liten grabb i lågstadiet, något som var odelat positivt för en pojke i min ålder. Ystad var litet, tryggt och nära till skolan. Åren gick och den lilla pojken blev en skötsam tonåring, vilket i praktiken betyder att jag inte var full innan jag hade laglig rätt att vara full. Jag flyttade dessutom hemifrån relativt tidigt. Detta var under 2000-talets första hälft.

Som ung i Ystad hade jag faktiskt ganska roligt. Det fanns ett relativt utvecklat föreningsliv, olikheter tilläts existera och staden var en självklar mittpunkt för hela sydöstra skånes unga befolkning. Staden förvaltade sitt historiska arv, och jag tycks mig minnas att man inte klagade över petitesser. Kort sagt, jag trivdes ganska bra!

Efter gymnasiet hakade jag mig fram på ströjobb och a-kassa, för att sen studera en tid i Malmö. Så plötsligt gick det upp för mig att jag ville göra mer av livet, jag skulle minsann skaffa mig en universitetsexamen! För mig var Lund inget alternativ, inte heller Malmö då jag redan pluggat i Malmö och dessutom har familj på orten. För mig gällde det att släppa taget kring tryggheten i Ystad.

Sagt och gjort, jag antogs till en universitetsutbildning i en medelstor stad och trivdes förträffligt bra. Fem år senare så har jag min utbildning, och då jag är en människa som gärna reflekterar över mina beslut flyttade jag tillfälligt till föräldrahemmet igen. Bo i Ystad eller någon annanstans?

Under de fem år jag har varit i exil från Ystad har jag märkt att det skett en del minst sagt hårresande förändringar, något som över tid minskat min självklara ambition att leva och verka i Ystad fram till slutet. Ambitionen är att bo här är numera helt borta. Anledningen? Gnäll och direkt korkade beslut!

Först blev det ett jäkla liv kring en rosa dörr. Kort därpå brann Starshine ner. Vidare försökte socialnämnden kväva Bar Á Bar genom att försöka dra in deras rätt att servera alkohol till klockan tre. ”Problemet” med Bar Á Bar löstes som bekant genom vräkning för att nattklubben ”för liv”. För att inte tala om det fullständigt vansinniga i att låta en galning som vill stoppa lurblåsaren komma till tals. Torghandeln har man försökt knäcka med höjda hyresavgifter, likaså Sandskogens näringsverksamheter. Man tillät Ystadfestivalen gå under, Karl den tolftes-huset ska man riva utan solklara hyresrättalternativ och samlingspunkten Sydskånska Gymnasieförbundet verkar vara historia. Samtidigt har jag hört ryktesvägen att man inte längre kommer tillåta livemusik på stortorget under varma sommarnätter då det tydligen väsnats för mycket. Hur man resonerar som boende i centrum när man klagar på att det finns ett uteliv är bortom mitt förstånd - men dessa rättshaverister har fått som de vill nu. Ystads uteliv är nu lika dött som Östersjöns botten.

Initialt hade jag en intention till att försöka påverka denna negativa utveckling politiskt, men det arbetet skulle ta för mycket kraft då det är helt uppenbart att min sort inte är tänkt till att bo här.  Bo i Ystad? Ja, om man är ett lik.

Jag har nu haft turen att få ett jobb som gör att jag kan välja var i södra Sverige jag vill bo. Jag har nu dessutom  fått tag på en fin trea på annan ort i ett helt annat län. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv bo i Ystad – allt annat vore ett personligt misslyckande. Men jag kanske tittar förbi och köper en guidad Wallandertur. So long!

Fick en insändare jag skrev om Sverigedemokraterna publicerad i Ystads Allehanda. YA kortade ner insändaren som du kan läsa i sin helhet här. Vill man läsa YA:s nedkortade versionen så klicka HÄR.

Märklig, populistisk och felaktig politik

Timmen är slagen och Sverige har fått ett nytt parti i riksdagen. Som god vän av ordning, tillika socialist, som tror på människors enighet över alla etniska och religiösa gränser tycker jag naturligtvis att det är mycket beklagligt.

Vad är det egentligen för parti som nu nått maktens finrum? Det är ställt bortom all rimlig tvivel att Sverigedemokraterna har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, men som därefter gjort en vandring mot mitten i frågor om ras, klass och etnicitet. Själva huvudpoängen med Sverigedemokraternas politik är assimilering av skiftande kulturer till den svenska. I detta faktum uppstår också den första frågan, vad är den svenska kulturen? Exakt vad är det man ska assimileras till? När Jimmie Åkesson fick frågan i SVT:s Halal-tv, eller för den delen andra partiföreträdare står förvånansvärt handfallna i frågan. Det finns ingen definition. Trovärdigheten för ett parti som inte kan svara på en fundamentalt grundläggande fråga om den egna ideologin är att bedöma som tämligen unikt. Hade Vänsterpartiet inte kunnat svara på vad socialism är, eller för den delen folkpartiet om liberalism så hade man varit tvungen att ifrågasätta dessa partiers hela existensberättigande.

Istället landar SD i en politik som hetsar mot grupper i samhället som kan betecknas som minoriteter. Kampen verkar ofta stå mot islam och muslimer, även om partiet i sig inte vänder sig mot specifika religioner. Partiet vill krossa alla former av kulturyttringar som inte kan upptas i normen, men frågan är återigen vilken norm man avser? Partiet gör dessutom felaktiga kopplingar mellan frågor som invandring och kriminalitet. Den samlade forskningen pekar istället på att kriminalitet är en följd av social utslagning och inte är kopplad till specifika kulturella eller religiösa grupper. Sverigedemokraterna måste bättre svara på hur de ska tackla dessa fundamentala frågor utifrån faktiskt verklighet och inte en konstruerad dito. Sverigedemokraterna berättar inte heller vilken som är den kulturella utgångspunkten som man avser återvända till.

Kulturer och normer har alltid varit i ständig förändring. Det finns ingen anledning att tro att Sverigedemokraternas intåg i maktens finrum kommer förändra detta. Risken är att man hamnar i en situation likt den i Danmark men sist jag kollade verkade Danmark vara ett land fullt av oliktänkande människor med olika kulturella och religösa yttringar. Men den förda politiken är som bekant djupt främlingsfientlig och underminerar människors frihet på ett sätt som får bedömas som djupt olyckligt för en demokratisk stat. Ansvaret vilar nu på oss som ser igenom Sverigedemokraternas märkliga, populistiska och ofta direkt felaktiga politik.

Viktor Stenman, lärare samhällskunskap och historia