Sir_Viktor84

Min far firar(?) idag 7 januari åtta år som nykter. Inte studentnykter, där ett sexpack folköl räknas som nykter utan spiknykter. Inte en droppe! Detta är rent ut sagt otroligt, i synnerhet som där skett saker i hans liv sen dess som skulle pressa vem som helst till flaskan. Jag tänker då naturligtvis på MIFs sportsliga återkommande megafisakon.

Naturligtvis var det ett skämt, ingenting som man vare sig gör eller inte gör är anledning att ta till flaskan. Men att den typen av skämt tillåts florera och frodas är på sätt och vis skrämmande. När Björn Gustafsson spelar full i melodifestivalen blir han prisad för sin strålande förmåga att roa, eller när Johan Glans agerar statssekreterare med dåligt ölsinne skrattar hela Internet. Framförallt det sistnämnda är egentligen oerhört kul, men det är ett tidstecken. Alkoholdrickandet har gått upp, i takt med större införselkvoter och alkohol är mer regel än undantag. "Klart att du måste dricka vitt vin till fisken, du ska ju inte köra förens ett par timmar" kan det mycket väl sägas på middagar.

Ofta i diverse studentsociala samanhang är alkohol mer regel än undantag även om det påstås annorlunda. Att börja dricka vid lunch inför en stor terminsavslutningsfest anses inte alls vara särskilt märkligt, men man kan bara försöka gissa sig till konsekvensen om det skett på arbetstid under ordnade former inför en semester.

Ytterliggare ett problem med alkoholfrågan är, att om man har ett restriktivt synsätt, så anses man vara en torr, moraliserande dåre. I mitt eget fall kan nämnas min åsikt att all privatinförsel av alkohol ska beskattas fullt ut, varpå man i nästa andetag måste försvara sig med att säga man minsann är full åtminstone en gång i veckan. Men då är man helt plötsligt en hycklare. Man kan ta spritresorna som avgår från campus som exempel. Vill folk åka på sådana så visst, jag har själv tänkt tanken i ett svagt ögonblick. Jag drar mig själv inte från att köpa loss en billig flaska Jäger. Men jag skräms över den ofantliga mängd alkohol det handlar om. Och detta ska naturligtvis inte ses som kritik mot dem som reser på denna typen av utflykter, jag förstår fullt ut varför man gör det. Billigt är bra.

Det är oerhört starkt att min far med en svår beroendesjukdom lyckats hålla sig borta från flaskan på det sätt han gjort. Alkoholberoende river sönder sociala skyddsnät, relationer och ekonomi. Jag har sett vad alkoholberoende kan göra på nära håll, och jag levde själv nykter betydligt länge än de flesta andra i min ålder. Jag ville inte sätta mig i en situation där jag uppskattade det som jag visste förstörde så ofantligt mycket.

Att jag överhuvudtaget efter det har haft vad man kan kalla min första fylla får i mitt sociala samanhang ses som otroligt korkat. Den kom under våren 2002, på en resa till Madrid. Jag var med min syster på dels en punkhaschklubb och en gaybar. Efter all sprit var bandet som lirade bäst i världen, även om det var sinnesjukt uselt egentligen och alla transor på gaybaren var det mest absurda jag sett. Whisky och Cola var det som rann ner, med en grund av gin & tonic. Det sistnämnda kan jag inte röra idag, jag kan inte ens dricka Tonic utan att må illa. Senare under sommaren lärde jag mig, till leverns förtret att dricka öl.

Alkoholism ska ligga nedgrävt i generna sägs det. Detta gör mig rädd, men inte tillräckligt rädd för att avstå. Jag försöker hålla en hyfsad nivå, även om det vid vissa tillfällen blir väl mycket. När jag läste Förändra Världen i Malmö var det många fester i just Malmö, var det ofta som så att man sov hos sin far. Hur lyckat är det egentligen, att dyka upp fullare än ett ägg, hos sin far som är nykter alkoholist? Det finns andra Malmöarrangemang som yttrar sig liknande, Malmöfestivalen exempelvis. Eller festen jag och min far besökte innan jul var ett annat lysande exempel på när man egentligen borde ge fan i allt efter det första glaset. Men det är klart, det man brukar säga att valet att dricka eller inte dricka är alltid individens egna beslut. Visst kan man skylla på att spriten var billig, gratis, eller bara väldigt god men det är alltid ens eget beslut. Detta gäller alla, naturligtvis även mig själv och vissa tillfällen önskar man att man egentligen borde ha stannat hemma. Jag vill absolut inte trilla dit, och kan inte ens tänka i de termerna. Jag känner mig inte det minsta beroende eller önskan om att dricka när jag inte borde. 

Men vem är jag att yttra mig om jag nu bara dubbelmoraliserar? Alkoholhumor undergräver alkoholismens konsekvenser, spritimport ger 20-åringar skrumplever, men i samma veva är jag ibland skitfull. Jag har sett konsekvenserna och tagit smällen av hur alkoholism kan yttra sig, vilket borde ge mig mandat nog.

I vilket fall, ett stort grattis till min far, och jag hoppas (eller vet) att han ser de gångna åtta åren som bara starten på ett nyktert liv!