Sir_Viktor84

Ibland händer saker. Saker som skapar situationer på sin yttersta spets. Idag var en sådan dag. Mitt i värsta rusningen under den varma sommardagen fick en person på jobbet en hjärtinfarkt. Inte den typen av hjärtinfarkt som gör att man är hemma från sjukhuset dagen efter utan en mycket kraftig hjärtinfarkt. Personen som fick hjärtinfarkten kände initialt av den vid sin badhytt alldeles intill Fritidsbaren och fattade galloppen och lyckades ta sig till sin bil och signalera en människa i personalen om hjälp. Jag ringer omgående 112 och berättar om situationen och begär en ambulans att komma omedelbart. Vilket besked möts jag av? Jo, nämligen att det inte finns några ambulanser att tillgå, utan att den närmaste finns i Sjöbo. Cirka två mil, och jag får reda på att den är på väg. Av någon anledning verkade fanskapet i andra sidan luren tolka situationen som mindre panikartad när jag möttes av beskedet att den insjuknade personen tillfälligt kommit ur sin medvetslöshet.

Vad som sedan följer är sjukt absurt långa minuter. SOS-operatören säger att vi själva kan köra in till sjukhuset och därmed spara tid. Hon har helt klart inte kört på eller försökt köra in på Österleden en dag i juli. 25 grader varmt och semesterfirande människor på väg till havet, eventuell trafik från färjorna med bilar i hundratalet och rödljus plus tågbom som tillsammans kan skapa långa och långsamma köer. Till råga på allt är det dessutom Kiviks Marknad nu, med cirka 100 000 besökare fördelade på tre dagar och det faktum att folk som stannar vid Fritidsbaren parkerar som fullständiga idioter vilket gör det oerhört svårt att backa ut. Det kan alltså i ett worst case scenario ta väldigt lång tid att överhuvudtaget komma ut på Österleden och bilen har inga blåljus. En ambulans från Sjöbo kan alltså vara på plats i samma veva som jag precis kommit ut på Österleden och därmed hade den insjuknade tappat minst sagt livsviktig tid. Ambulansen har utrustning och kunnande som annars inte finns.

Operatören säger att ambulansen är på väg men att vi kan välja att köra själv då det nog går fortare. ”Jag står på tutan ut” säger jag och får det fullständigt befängda svaret att jag inte har ”rätt att köra vårdslöst”. Jag står på tutan ut betyder bara att jag tänker blockera andras framfart (vid bilkö), använda tutan för att snabba på folk i vägen, köra 70 där det är 50 och i 50 där det är 30. Vad jag däremot inte tänkte göra var att köra i vänster körfält (även om det hade varit enda lösningen om vi haft en bilkö på den högra sidan av vägen, vägrenen på den högra sidan är sen ett större antal år sedan avsedd för enbart cykel- och gångtrafikanter till skillnad från den vänstra vägrenen). Jag ämnade inte ta livet av någon för att komma fram, men jag hävdar nödrätt även om nödrätten med största sannolikhet inte gäller om jag kör på fel sida av vägen. Kommentaren, och i tonen det sades på, lät i vilket fall så fruktansvärt jäkla korkad i synnerhet som vi fått reda på att det inte finns någon ambulans. En ambulans hade i värsta fall kunnat köra på vägrenen, med det kan inte jag. Risken finns att vi skulle möta någon wannabe hero som fullständigt blockerat vår framfart och därmed tagit livet av den insjuknade. Förstå ångesten att fatta beslut att själv åka iväg.

Vi på plats har en liten diskussion om huruvida vi ska vänta eller köra, bådadera är en stor chansning. ”Vi kör” kommer vi fram till och jag som den mest samlade sätter mig bakom ratten för att påbörja backningen från helvetet då bilen står på ”fel” håll. Jag kommer ut och kan vända rätt utan att ha skrapat mot något och tutar på bilarna på väg in mot baren för att signalera faran med en dödssjuk i bilen. Jag får hjälp av några delaktiga åskådare som vet vad som hänt och därmed stannar tillresande fordon. Turligt nog hade vi inga större problem alls att komma ut på Österleden och tar oss fort till sjukuset. När vi från bilen återigen ringer 112 för att de akut ska ordna mottagning på Ystads Lasarett får min mor (utbildad undersköterska, kock på Fritidsbaren och med i bilen) beskedet att de inte kan göra det då hon bara är telefonist. Istället får vi tipset att ringa Eniro (!) som kan koppla oss direkt dit. Så hon ringer Eniro som kopplar till receptionen på Ystads Lasarett och berättar om situationen. ”Kan ni köra till vårdcentralen?” (!!). Telefonisten frågar vidare; ”Är det du som har fått infarkten?” (!!!) Min mor börjar här, bara 30 sekunder från sjukhusets huvudentré, att med all rätt låta aningen desperat. Andemeningen i hennes krav var, ”Vi behöver bår och personal vid huvudentrén och vi behöver det NU!” Vi kommer fram och ut kommer två sköterskor som ser lite besvikna ut (missad kafferast?), fram tills det de ser vilket tillstånd den sjuke befinner sig i. Efter att personen blivit omhändertagen så kör vi så småningom tillbaka till jobbet där det av naturliga anledningar är rena kaoset då halva personalen försvann i samband med situationen. Efter en kort stund går vi på full kapacitet igen, mycket tack vare kreativa omdisponeringar och ledig personal på stranden som valde att akut hoppa in. Vi möts också av beskedet att ambulansen varit på plats 20 minuter efter det att vi hade kört och konstaterade därmed att det var rätt att själv åka. Tydligen hade de i ambulansen varit rejält förbannade, jag är relativt övertygad om att jag sa till SOS-operatören att vi kör själv. Det kan förvisso ha varit någon annan operatör än den första då det inte verkar finnas någon intern kommunikation operatörerna emellan.

På kvällen får vi sen reda på att personen har akutopererats och är i liv. Men tala om pers. Fy fan. God natt.