Sir_Viktor84

Ovanstående paragraf var en del av de sittningsregler vi hade när VSF och Demos anordnade en "Röd Sittning". Sittningen i sig var lyckad och kommer med största sannolikhet genomföras nästa år också, om man funderar på det där med normer? Är inte de fruktansvärt frihetsberövande, i den meningen att den minskar livsutrymmet? Det är bara att använda sig själv som exempel, oh situationer som kan uppstå när man bryter mot normen.

Ett exempel kan hämtas från min resa till Brasilien 2005. Brasilien, med en armé billig musik att köpa, var det perfekta stället att handla annars svindyra musik-DVD. Officiella utgåvor naturligtvis. Vid ett tillfälle kom jag tillbaka till "hotellet" med dels Paul McCartneys Back in the U:S och dels Chers The Farewell Tour. Det var inget som helst märkvärdigt med den förstnämnda men den andra? Några kurskamrater fick något i blicken, frågandes diskret om det var något jag ville berätta. Gay? Värre blev det när jag flera år senare, halv fyra på morgonen, efter en sen utekväll fick för mig att impulshandla Chers Greatest Hits-platta på nattöppna macken. Några andra "glada" festdeltagare reagerade direkt. GAY, FFS! Dö!

Ett annat, mer allmänt exempel är det faktum att jag ibland gråter till film och i synnerhet till banala publikfrierifilmer. När Harry Stamper via videolänk säger adjö till sin dotter Grace Stamper i Armageddon vill jag dö av sorg. Ett annat är den sjukt "englandfientliga- och leve amerikafilmen" Patrioten. När Benjamin Martin rider iväg för att slakta fler engelsmän försöker han ta farväl av sin yngsta dotter Susan. Susan, stum efter bortgången av hennes mor, ger sin far kalla handen och Benjamin Martin rider tårfyllt iväg. När Benjamin Martin kommit en bit i horisonten ropar Susan plötsligt "Pappa" och de två möts i sorg och tårar. Min reaktion på scenen passar sig inte riktiga karlakarlar.

Ytterliggare ett exempel är min förkärlek till Sex and the city-serien. Naturligtvis är ju filmen en sann höjdpunkt för de som uppskattar de smått verklighetsfrämmande damerna. Jag hann dock aldrig med att se den på bio, så när den tillslut kom på DVD gick jag iväg för att hyra den (köper den inte i detta läge, måste ha serieboxen först). Glad över det faktum den inte var uthyrd tog jag filmen, och gick bort till kassan med vad jag antar var världens leende. Expediten tittade på mig, tittade ner på filmen, sedan tittade hon på mig igen. Blickar talar. Gay?

Kom hem igår efter en helg i hembyn. Trevligt att veta att staden står kvar, men jag förstår fortfarande inte vad man ska med Österporttorget. Det ser minst sagt för jäkligt ut.

Men väl i Ystad passade jag på att fotografera lite med min nya telefon. Tänkte presentera resultatet. Första bilden är från arrangemanget jag föredrar att kalla stora bröst-dagen (haha). Vet inte riktigt vad det i praktiken innebar, men vad jag vet är att det är rosa bandet som ställt till med något förmodat insamlingsjippo. Andra bilden är från lokalpubben Kings Head. Jag lyckades få en ganska cool bild som jag valt döpa till "On the run". Stackaren i bardisken hade ingen rast eller ro för den delen. Tredje bilden är tagen på klostret. Lyckoträff egentligen, ljuset faller helt rätt och det blir enligt mig ganska snyggt.

Ibland kan man undra hur man hamnade där man är. Varför bryr jag mig, de som bryr sig och vill förändra blir allt som oftast både misstänkliggjorda, negligerade, eller förminskade. En som tycker och tror på något? Det kan vi inte ta! Partiorganisationer tappar medlemmar som aldrig förr, individen först, satsa på dig själv, runka i motvind är kutymen som gäller.

Jag kan säga att partiet, eller framförallt rörelsen som sådan är det som fått mig hit. Mitt politiska medvetande väcktes relativt tidigt, jag blev intresserad runt årskurs 8 vid valet 1998. Efter samtal med min syster slog jag in på den anarkistiska tankebanan, den övergavs snabbt till förmån för kommunism. Statslöshet var inget som existerade i min tankevärld vid tidpunkten, varpå kommunism mycket väl kan ses som anarkismens motsatts. Vid valrörelsen 2002 hade jag vissa tankar om att faktiskt engagera mig i Ung Vänster. Under en håltimme stötte jag på några sen tidigare aktiva UV-medlemmar. Som bjöd in mig till medlemsmötet. På den tiden var engagemanget mer en ursäkt för att träffa folk, och eventuellt finna flickvän. Glädjande nog träffade jag både folk och flicka, men jag stannade kvar i engagemanget. Om jag inte varit partiaktiv hade jag aldrig fått för mig att börja plugga igen. Om jag inte varit partiaktiv hade jag aldrig kommit till Brasilien. Om jag inte varit partiaktiv hade jag inte känt den fantastiska känslan av att faktiskt ha påverkat något. Kampanjorganisationen, Ja till Europa - "In your face"! Om jag inte varit partiaktiv hade jag antagligen inte retat mig på när politiker försöker dölja fakta och alla ibland fruktansvärt korkade argument som man allt som oftast hör. "Vi har inte folkomröstning om Lissabonfördraget, folk begriper sig inte på det". Jag har varit med när partiet höjts till skyarna, och sett dess mediaslakt. Jag märker tydligt avsaknaden av kunskaper om det svenska valsystemet som verkar finnas hos stora delar av journalistkåren, när rapporteringen handlar om vem som är statsminister snarare än innehållet i kompromisspolitiken. Kärnan i det hela är trots allt att jag blir förbannad när folk behandlas orättvist.