Recensenter?
Det är ingen större hemlighet att jag tycker illa om recensenter som profession. De vet oftast inte vad de talar om, ett exempel på det kan ju vara när de recenserar konserter där recensenten är den enda av 50 000 andra människor i publiken som tycker att konserten är dålig. En av kvällstidningarna sågade som bekant Rolling Stones konsert på Ullevi för något år sedan, och Keith Richards i synnerhet. Keith Richards har så vitt jag vet aldrig reagerat på en taskig recension och med mer än 40 års erfarenhet hör han av sig till tidningen för att förklara att beskylningarna om att han skulle vara full eller dålig på scen inte stämmer har fanskapet till recensent mage att trappa upp ordkriget och säga både det ena och andra barnförbjudna. Så vitt jag vet har Keith Richards aldrig någonsin reagerat på en taskig recension, men han gör inget annat än rätt när han reagerar mot direkta osanningar. Det kan tilläggas att jag inte är ett fan av Rolling Stones, men de är säkert jättebra.
När Toto släppte sin senaste och sista studioplatta Falling in between var den efterlängtad av många. Recensenten skriver att det är förutsägbart att såga Toto, svenska musikrecensenter brukar såga Toto. Recensenten nämner den för skivan promotade singeln Bottom of your soul där han säger sig må illa över att Bobby Kimball sjunger över svältande barn. Det är sant att låten handlar om svältande barn, och det är sant att Bobby Kimball var Totos första leadsinger, till 1982, som gjorde comeback 1999. Bottom of your soul är däremot comebacken av en annan Toto-sångare nämnligen Joseph Williams, Bobby Kimball rör inte ens mikrofonen under sagda studioinspelning. Bobby Kimball sjunger på liveversionen som presenterats här ovan men att inte kunna skilja på helt olika sångare som professionel recensent är minst sagt patetiskt.
Nu senast har vi en recensent som skriver om Metallicas senaste mästerverk Death Magnetic. Förvisso är recensionen ingen sågning, det behöver inte vara en sågning för att vara korkat. Däremot tycker recensenten att låtarna är för långa och han refererar därmed till en nerladdningssida på internet där någon har modifierat och kortat ner låtarna mellan 1 till 3 minuter. Förutom att han bara är halvnöjd med skivan så ger han också tips på andra och dessutom olagliga distrubitionskanaler till att få skivan gratis men där själva skivan är modifierad på ett sätt som med 100% säkerhet inte är godkänt av Metallica eller dess produktionsbolag. Inte nog med att han tipsar om sidor synonymt med upphovsrättens största fiende, han tycker också det är en bra idé att tipsa om rena plagiat och olovligt modifierande. Om jag målar en tavla, så vill jag med största sannolikhet inte att kopior ska spridas vind för våg. Än mindre vill jag att folk ska ändra i själva ursprungsverket och därmed själva tanken med verket. Sydsvenskans chefredaktör såg sig tvungen att kommentera det hela, i synnerhet som Metallica ställt in en intervju med tidningen i fråga (no shit). Hans syn på frågan är relativt nykter, i synnerhet den om Arbogamålet där piratrörelsen skjuter sig själv i foten med att mena det är okej att publicera känsligt rättegångsmaterial. Men det är förvisso en annan fråga, kontentan jag vill föra fram är att recensenter inte gör en endaste människa glad. Antagligen kan de flesta av dem inte ett skit. Ska man såga The Eagles-konserter för att Joe Walsh är dålig gäller det att ligga i å det grövsta.
Recensenter har glömt det mest centrala, nämnligen att resultatet av all konsutövning ligger i betraktarens ögon. Har någon fel enligt recensenter så kan de ta sig någonstans. För den seriösa konstkritikerns skull är det med största sannolikhet bättre att vara fårstående, gillande och uppmuntrande, men det är begrepp som inte finns i recensenternas värld.
När Toto släppte sin senaste och sista studioplatta Falling in between var den efterlängtad av många. Recensenten skriver att det är förutsägbart att såga Toto, svenska musikrecensenter brukar såga Toto. Recensenten nämner den för skivan promotade singeln Bottom of your soul där han säger sig må illa över att Bobby Kimball sjunger över svältande barn. Det är sant att låten handlar om svältande barn, och det är sant att Bobby Kimball var Totos första leadsinger, till 1982, som gjorde comeback 1999. Bottom of your soul är däremot comebacken av en annan Toto-sångare nämnligen Joseph Williams, Bobby Kimball rör inte ens mikrofonen under sagda studioinspelning. Bobby Kimball sjunger på liveversionen som presenterats här ovan men att inte kunna skilja på helt olika sångare som professionel recensent är minst sagt patetiskt.
Nu senast har vi en recensent som skriver om Metallicas senaste mästerverk Death Magnetic. Förvisso är recensionen ingen sågning, det behöver inte vara en sågning för att vara korkat. Däremot tycker recensenten att låtarna är för långa och han refererar därmed till en nerladdningssida på internet där någon har modifierat och kortat ner låtarna mellan 1 till 3 minuter. Förutom att han bara är halvnöjd med skivan så ger han också tips på andra och dessutom olagliga distrubitionskanaler till att få skivan gratis men där själva skivan är modifierad på ett sätt som med 100% säkerhet inte är godkänt av Metallica eller dess produktionsbolag. Inte nog med att han tipsar om sidor synonymt med upphovsrättens största fiende, han tycker också det är en bra idé att tipsa om rena plagiat och olovligt modifierande. Om jag målar en tavla, så vill jag med största sannolikhet inte att kopior ska spridas vind för våg. Än mindre vill jag att folk ska ändra i själva ursprungsverket och därmed själva tanken med verket. Sydsvenskans chefredaktör såg sig tvungen att kommentera det hela, i synnerhet som Metallica ställt in en intervju med tidningen i fråga (no shit). Hans syn på frågan är relativt nykter, i synnerhet den om Arbogamålet där piratrörelsen skjuter sig själv i foten med att mena det är okej att publicera känsligt rättegångsmaterial. Men det är förvisso en annan fråga, kontentan jag vill föra fram är att recensenter inte gör en endaste människa glad. Antagligen kan de flesta av dem inte ett skit. Ska man såga The Eagles-konserter för att Joe Walsh är dålig gäller det att ligga i å det grövsta.
Recensenter har glömt det mest centrala, nämnligen att resultatet av all konsutövning ligger i betraktarens ögon. Har någon fel enligt recensenter så kan de ta sig någonstans. För den seriösa konstkritikerns skull är det med största sannolikhet bättre att vara fårstående, gillande och uppmuntrande, men det är begrepp som inte finns i recensenternas värld.
Kommentarer
Trackback
