"Klockan ett (två?) och allt är väl!"
Personen som hade blivit sjuk dök idag upp på arbetet för att säga hej (utan att arbeta naturligtvis), aldeles för tidigt utskriven enligt somliga men så länge vi har en regering som sänker skatter för hundra miljarder och inför vådval för flertalet miljoner kronor så är det så. Det är en annan diskussion men jag såg alltså personen, kramade om honom, sa "tack för att du lever" och fortsatte äta. Därefter följde min så kallade reaktionsfas.
Jag började gråta, rationellt sett helt utan anledning. Jag kände dels chock över vad som hände den tisdagen, dels var jag skiträdd för att de inte hade en ambulans i närheten, dels var jag förbannad på det i övrigt sinnessjuka bemötandet som jag fått i telefon (inte rätt att köra vårdslöst my ass). Jag var samtidigtså otroligt glad då jag själv såg, att denna sen tidigare dödssjuka person tog sig fram för egen maskin. Allting bara precis överrumplade mig under ett antal minuter och det blev helt plötslgt oerhört tungt att bära, således min reaktion.
Det är i sig helt logiskt men själva skolboksexemplet på traumatism behöver man inte leta länge efter i mitt fall.
När sekunder blir minuter
Vad som sedan följer är sjukt absurt långa minuter. SOS-operatören säger att vi själva kan köra in till sjukhuset och därmed spara tid. Hon har helt klart inte kört på eller försökt köra in på Österleden en dag i juli. 25 grader varmt och semesterfirande människor på väg till havet, eventuell trafik från färjorna med bilar i hundratalet och rödljus plus tågbom som tillsammans kan skapa långa och långsamma köer. Till råga på allt är det dessutom Kiviks Marknad nu, med cirka 100 000 besökare fördelade på tre dagar och det faktum att folk som stannar vid Fritidsbaren parkerar som fullständiga idioter vilket gör det oerhört svårt att backa ut. Det kan alltså i ett worst case scenario ta väldigt lång tid att överhuvudtaget komma ut på Österleden och bilen har inga blåljus. En ambulans från Sjöbo kan alltså vara på plats i samma veva som jag precis kommit ut på Österleden och därmed hade den insjuknade tappat minst sagt livsviktig tid. Ambulansen har utrustning och kunnande som annars inte finns.
Operatören säger att ambulansen är på väg men att vi kan välja att köra själv då det nog går fortare. ”Jag står på tutan ut” säger jag och får det fullständigt befängda svaret att jag inte har ”rätt att köra vårdslöst”. Jag står på tutan ut betyder bara att jag tänker blockera andras framfart (vid bilkö), använda tutan för att snabba på folk i vägen, köra 70 där det är 50 och i 50 där det är 30. Vad jag däremot inte tänkte göra var att köra i vänster körfält (även om det hade varit enda lösningen om vi haft en bilkö på den högra sidan av vägen, vägrenen på den högra sidan är sen ett större antal år sedan avsedd för enbart cykel- och gångtrafikanter till skillnad från den vänstra vägrenen). Jag ämnade inte ta livet av någon för att komma fram, men jag hävdar nödrätt även om nödrätten med största sannolikhet inte gäller om jag kör på fel sida av vägen. Kommentaren, och i tonen det sades på, lät i vilket fall så fruktansvärt jäkla korkad i synnerhet som vi fått reda på att det inte finns någon ambulans. En ambulans hade i värsta fall kunnat köra på vägrenen, med det kan inte jag. Risken finns att vi skulle möta någon wannabe hero som fullständigt blockerat vår framfart och därmed tagit livet av den insjuknade. Förstå ångesten att fatta beslut att själv åka iväg.
Vi på plats har en liten diskussion om huruvida vi ska vänta eller köra, bådadera är en stor chansning. ”Vi kör” kommer vi fram till och jag som den mest samlade sätter mig bakom ratten för att påbörja backningen från helvetet då bilen står på ”fel” håll. Jag kommer ut och kan vända rätt utan att ha skrapat mot något och tutar på bilarna på väg in mot baren för att signalera faran med en dödssjuk i bilen. Jag får hjälp av några delaktiga åskådare som vet vad som hänt och därmed stannar tillresande fordon. Turligt nog hade vi inga större problem alls att komma ut på Österleden och tar oss fort till sjukuset. När vi från bilen återigen ringer 112 för att de akut ska ordna mottagning på Ystads Lasarett får min mor (utbildad undersköterska, kock på Fritidsbaren och med i bilen) beskedet att de inte kan göra det då hon bara är telefonist. Istället får vi tipset att ringa Eniro (!) som kan koppla oss direkt dit. Så hon ringer Eniro som kopplar till receptionen på Ystads Lasarett och berättar om situationen. ”Kan ni köra till vårdcentralen?” (!!). Telefonisten frågar vidare; ”Är det du som har fått infarkten?” (!!!) Min mor börjar här, bara 30 sekunder från sjukhusets huvudentré, att med all rätt låta aningen desperat. Andemeningen i hennes krav var, ”Vi behöver bår och personal vid huvudentrén och vi behöver det NU!” Vi kommer fram och ut kommer två sköterskor som ser lite besvikna ut (missad kafferast?), fram tills det de ser vilket tillstånd den sjuke befinner sig i. Efter att personen blivit omhändertagen så kör vi så småningom tillbaka till jobbet där det av naturliga anledningar är rena kaoset då halva personalen försvann i samband med situationen. Efter en kort stund går vi på full kapacitet igen, mycket tack vare kreativa omdisponeringar och ledig personal på stranden som valde att akut hoppa in. Vi möts också av beskedet att ambulansen varit på plats 20 minuter efter det att vi hade kört och konstaterade därmed att det var rätt att själv åka. Tydligen hade de i ambulansen varit rejält förbannade, jag är relativt övertygad om att jag sa till SOS-operatören att vi kör själv. Det kan förvisso ha varit någon annan operatör än den första då det inte verkar finnas någon intern kommunikation operatörerna emellan.
På kvällen får vi sen reda på att personen har akutopererats och är i liv. Men tala om pers. Fy fan. God natt.
Mayday :)
Såg precis på Mayday, ett tv-program som berättar om olika flygkatastrofer. Nattens program berörde ett "kännt" all om en 747 som flög in i ett moln efter ett vulkanutbrott . Planet och dess motorer sandblästrades fullständigt vilket gjorde att alla fyra motorer dog. Gogglade runt lite och kom fram till att det i princip aldrig händer via information från denna sida. Där httade jag även ett roligt flygplansskämt;
Paddy and Seamus were flying from Boston to Dublin on a 747. Half way across the Atlantic, there was a loud noise outside the plane - one of the engines fell off the wing. A short while later the captain announced 'Ladies and gentlemen, we're very sorry to advise that we have lost one of our engines. However, there is no need to worry - the plane can fly perfectly safely on three engines. However, because we now have one less engine, we're unable to fly quite so fast, and we estimate that we'll now be approximately 45 minutes late arriving into Dublin.'
Seamus nodded to Paddy, and they each calmly ordered another Bushmills. The flight continued, then all of a sudden, the plane lurched sharply to the left, then straightened up again. Paddy looked out the window, and saw flames streaming out of one of the two engines on that wing. After a minute or two, the flames died out. The captain made another announcement. 'Ah, sorry about that, but we've just had a fire break out in one of our three remaining engines. Fortunately, the fire extinguishing system worked perfectly, but of course we've had to shut that engine down. Don't worry - we still have two perfectly good engines, and the plane is continuing safely. So as not to overstress the two remaining engines, we're cutting back our cruise speed, and estimate that we'll now be about two hours late arriving into Dublin'.
Seamus and Paddy looked anxiously at their watches, then relaxed and ordered another Bushmills.
Well, bad things happen in threes. Half an hour later, Paddy said to Seamus 'Did you hear that - the engines sound different?'. They discussed what that might mean for several minutes, and then the Captain's voice came over the announcement system again. 'Ah, ladies and gentleman, I don't quite know how to tell you this, but we've had a problem with another engine. We've had to shut it down, but, if my math is correct, that still leaves us with one perfectly good engine, and I promise you we're going to look after that one very carefully, all the rest of the way to Dublin. We'll probably now be about three or four hours late.'
Seamus looked at his watch, calculated when they would now be arriving into Dublin, and said to Paddy 'We're running very late already. I sure hope we don't lose the last engine or else we'll be up here all day'.
:)
Benny på facebook
Mina skivor har kommit
Jag hade som bekant fått för mig att tröstköpa cd-skivor istället för det insnöade Roskilde. Jag hittade faktiskt två stycken skivor på tradera som nu är del av min cd-samling.
Jag hittade dels Totos "Kingdom of Desire" för 49 spänn. Jag har naturligtvis skivan redan, men detta var alltså den japanska utgåvan. Den japanska utgåvan innehåller ett bonusspår i form av en cover på Jimi Hendrix "Little Wing". Musikmässigt var det ett fullständigt onödigt köp då jag redan har samma version av låten på en DVD, men samlarmässigt hett eftertraktat då det bara är japan som fått den här typen av bonusspår från Toto.
Den andra skivan jag köpte var Green Days nya skiva "21st century breakdown". Inget märkligt med det heller mer än två saker. Priset 110 spänn är under nypris. Dessutom är det en USA-version, liniterad med två skivor som inte säljs via vanliga butiker i Sverige (och antagligen inte heller i resten av Europa). Jag var nära lägga 250 kronor på att köpa den vanliga specialutgåvan, som här bara har en skiva. Extraskivan som följer med är en EP med sex stycken livespår från turnerandet av American Idiot.
Totalt, 194 kronor. Skitbilligt
Svar på mina frågor
Varför grisar turister ner, i praktiken medvetet?
- Är man på semester kan man likväl semestra från allt som heter källsortering och så vidare. Det ska ju märkas att; "här har det varit en turist i farten", och dylikt. Det är lite av en inneboende frihet att få slänga allt omkring sig utan att bry sig om ortsbefolkningen, som dessutom försörjs av turistens vistelse. Kunden har alltid rätt och turisten likaså?
Varför bygger folk sandslott på precis allt, tallrikar, bord, i glas och på brickor som jag sen måste sopa undan?
-Näe, kan inte svara på denna. Sand i glas? Låter helt fel. Kanske en avancerad lek av mamma-pappa-barn där sandlekandet tar vid när maten är slut.
Varför tillåter man sina barn ha glasskrig, vilket drar till sig getingar och hela insektsekologiska systemet?
- Hänvisar till översta resonemangat :)
Snart halvvägs där
Jag retar mig på massor nuförtiden. Det känns som om jag mellan varven är nära mental kollaps. Jobbet är det första.
Varför grisar turister ner, i praktiken medvetet?
Varför bygger folk sandslott på precis allt, tallrikar, bord, i glas och på brickor som jag sen måste sopa undan?
Varför tillåter man sina barn ha glasskrig, vilket drar till sig getingar och hela insektsekologiska systemet?
Annars är det helt okej, jag jobbar betydligt mindre denna sommaren än förra. Ledigt på söndag kan man däremot absolut inte få, så det blir inte en endagsutflykt till Roskilde. Jag kommer tröstköpa ett antal cd-skivor istället.
En annan aspekt jag retar mig på är att bo hemma. Detta må vara okej, så till vida att jag sköter mitt. Men det är ett förbannat gnällande! Och det är inte typen av gnällande som man kunde höra för åtta år sedan, innan man var per definition vuxen och utflugen utan det är gnäll på att torktumlaren är upptagen, internetsladden feldragen, att kaffekoppen står fel och så vidare och så vidare. Jag har en plan med allt, och jag följer den. Jag vet om att kaffekoppen står där, men det är för att jag ska veta var fan jag har den. Take a break ffs! Inte undra på att folk får magsår!
I övrigt känner jag mig sensationellt uttråkad. Vad som finns på tapeten i det närmaste som kan bryta denna vardagstristess är ett antal megafester den 18 juli. Faktum är att jag är bjuden på tre stycken, samma dag runt hels skåne. Jag funderar lite på om jag skulle försöka besöka dem alla på samma kväll. Ambition finnes att försöka ta sig till Tosselilla med systerdotter med dennes föräldrar under samma tidsperiod. Ej att förglömma är naturligtvis Metallica den 29 juli.
De goda nyheterna är att displayen till min sönderslagna värstingtelefon kom med posten idag. Nu återstår att se vad mina hemliga tekniker kan göra.
I universitetsvärlden har en av kårens nya ordföranden rivstartat sin karriär genom att ifrågasätta VSF Växjös status som en studentförening. Jag har ingen aning vad det är som reglerar det här, det är i varje fall inte kårens stadgar som ska definiera vad som är en studentförening. I VSF:s stadgar står helt och hållet klart definierat vad vi är och hur lokalföreningarna ska namnges och hur vi styrs och vad lokalföreningarna ska göra. Detta borde räcka men icke, utan VSF Växjö måste ha en helt egen stadga. Den kommer bestå av två punkter, där den första säger att vi är verksamma vid Växjö Universitet och den andra säger att man ska se de övriga stadgarna för just våra stadgar. Tramsigt, idiotiskt och förbannat glyttigt. Jag kan se vissa poänger med det hela, men det känns kanske inte riktigt som en absolut superakut grej som måste göras helst genast. Rättning!
Musik;
