Sir_Viktor84

Under de senaste åren så har jag försökt vidga min musiksmak lite genom att försöka könsbredda skivsamlingen. Det var väl förmodligen en dag då jag krasst konstaterade att typ allt jag lyssnade på var totaldominerat av män.

Min gissning är att samhällets övriga normer går igenom musiken också. Det finns ju massor med artister som är kvinnor, vilket även leder till ett annat iakttagande att dessa artister får stå ut med sådant män inte behöver hantera. Exempelvis om hur de ser ut. ”She is a person you puts on a album cover of a fat women who can actually sing”

Kvinnliga artister finns. Men var är kvinnorna i banden? Varför är det i princip bara män som har kända band? Är det någon primat gruppinstinkt som gör att det kreativa florerande kräver flera personer, att gå solo inte är lika utvecklande? Fan vet.

Jag kan i alla fall bara komma på tre band som har eller har haft kvinnor som förgrundsgestalter. Blondie, Fleetwood Mac och The Sounds. Kan någon hjälpa mig fylla på listan? Och igår när jag satt och wikipediaforskade så visade det sig att Mötley Crue hade en kvinna som stand in för Tommy Lee. Det borde ju vara ultrasällsynt, med en kvinnlig trummis i ett hårdrocksband av den kalibern.

Den absolut mest uppenbara anledningen är att det är live, inspelat direkt på plats och ett test för om ett band kan leverera. Ibland får de omorganisera hela arrangemang eller fuska med bakgrundssamplingar och liknande för att nå ut. Dessutom har man ofta att göra med liveskivor som är inspelade efter det att en eller flera olika låtar har blivit hits och detta vet banden om. De har en megahit i katalogen och denna ska framföras så bra som möjligt och det blir därmed ett särskilt fokus kring just dem.

Känslan av att höra en liveskiva är inte helt olik den det skulle kännas att se bandet på riktigt. Det är i praktiken anledning nog då man får en föraning om vad som komma skall.

Exemplet som fick mig att skriva den här texten är otippat nog Alphaville. Alphaville hade en riktigt framgångrik skiva, vilken var deras första vid namn Forever Young som släpptes för 25 år sedan. Via Spotify hittade jag en liveskiva av samma grupp, inspelad med syftet att göra en liveplatta (till skillnad från det värdelösa att samla på sig en massa bootlegs och göra en skiva av dem) och till dags dator är Big in Japan och Forever Young deras största och enda (?) hits? Resultatet = man drar båda låtarna i sträckbänk och förlänger dem med minuten. Skitbra.

”Nya” och numera bortglömda Guns N' Roses (så till vida en reunion sker) spelar skiten ur hela appetite. Bokstavligen talat. Axl Rose bunkrade upp med två keyboardister (det fanns noll när bandet startade) inklusive tre gitarrister. Resultatet är överlägset allt det riktiga Guns N' Roses kunde göra live men lysande. Man har inte släppt någon liveskiva och de otaliga bootlegs som finns är inte rättvist att recensera. GN'R som är det riktiga bandets liveskiva är enbart ett ta pengar från fansen-projekt. Värdelöst, även om en del spår sticker ut. Liveversionen av November Rain exempelvis med det långa pianointrot.

En annan grupp som som har släppt liveskivor är Metallica. Live-DVDs till och med, men den starkaste lysande stjärnan i samlingen är S&M. Man antingen hatar eller älskar skivan, där Metallica spelar ihop med en symfoniorkester. S&M var skivan som fick mig att seriöst börja lyssna på heavy metal, det visade sig finnas en melodi även i det absolut tyngsta. For Whom the bell tolls är fantastisk.

Plats är en annan fråga för liveskivor. Många liveskivor verkar vara inspelade på mer eller mindre konstiga ställen som i Sydamerika, Kuba, Kina, Australien och så vidare. Ställen dit band inte kommer särskilt ofta på grund av politik, restriktioner eller bara ekonomi. Iron Maiden gjorde en skiva ”Rock in Rio” framför 250000 pers. Audioslave är ett annat exempel som var det första amerikanska bandet någonsin att spela på Kuba. Naturligtvis inspelat. Jean Michael Jarre spelade in en konsert i förbjudna staden, vilket bara i sig är helt sjukt. Efterföljande DVD är dessutom THX-klassad. Australien är egentligen inte konstigt, men jag har fått för mig att många band undviker kontinenten då den ligger i ett hopplöst geografiskt läge. Detta hindrade inte The Eagles från att spela in farewell tour 1i Melbourne. Det torde sannerligen krävas enorm biljettförsäljning om det ska löna sig att släpa ner en miljonrigg ner ”down under”.

Andra liveskivor är bara synonymt med specifika ögonblick i ett bands historia. Totos livefields markerar comebacken av Bobby Kimball. Skivan är fri från några av de mer uppenbara hitsen, internetfansen var nämligen dem som bestämde vilka låtar som skulle ges ut med på skivan. Roxy Music gjorde en skiva i samband med en comeback för ett antal år sedan. Fördel = alla låtar som gjorde dem stora nyinspelade. Den som säger att 70-talsinspelningar ämnade för lp låter bättre än nyinspelat cd-material är antingen full eller döv.

Många av skivorna jag skrivit om är egentligen DVD-skivor där man förväntas se på konserten. Det är underhållande och trevligt men man kan stänga av både hemmabioljud och TV och lyssna via stereo. Det är mycket trevligare. Oftast. De är alltid bättre än studioskivor.

Tillägg: Vissa band ska helt enkelt upplevas live. Placebo exempelvis är så hopplöst gnälliga och ljudet på deras studioproduktioner stinker billig demo att man förundras de kan ta betalt för eländet. Men live. Placebo är skitbra live! Det finns en live-dvd. Man kan hoppas det kommer fler.

Min syster var med i en singer/songwritertävling igår. "Hon vinner lätt" tänkte jag, vilket hon också gjorde :) Här följer allt inspelat, hackigt och jävligt men i alla fall :)

"Bönderna har invaderat stan"

Extranummret ska vi tala tyst om... Dyker det upp på youtube anmäler jag möget ;)

Jag hade som bekant fått för mig att tröstköpa cd-skivor istället för det insnöade Roskilde. Jag hittade faktiskt två stycken skivor på tradera som nu är del av min cd-samling.

Jag hittade dels Totos "Kingdom of Desire" för 49 spänn. Jag har naturligtvis skivan redan, men detta var alltså den japanska utgåvan. Den japanska utgåvan innehåller ett bonusspår i form av en cover på Jimi Hendrix "Little Wing". Musikmässigt var det ett fullständigt onödigt köp då jag redan har samma version av låten på en DVD, men samlarmässigt hett eftertraktat då det bara är japan som fått den här typen av bonusspår från Toto.

Den andra skivan jag köpte var Green Days nya skiva "21^st century breakdown". Inget märkligt med det heller mer än två saker. Priset 110 spänn är under nypris. Dessutom är det en USA-version, liniterad med två skivor som inte säljs via vanliga butiker i Sverige (och antagligen inte heller i resten av Europa). Jag var nära lägga 250 kronor på att köpa den vanliga specialutgåvan, som här bara har en skiva. Extraskivan som följer med är en EP med sex stycken livespår från turnerandet av American Idiot.

Totalt, 194 kronor. Skitbilligt

Roskildefestivalen säljer som misstänkt inte tillräckligt med biljetter. Biljetten är överdyr, men framförallt är valutaväxlingen så pass dyr att det inte är ekonomiskt möjligt att åka dit - inte ens för mig som har jobb. Förra året dränerades bankkontot fullständigt, även om det var en jävla stor fest som var otroligt kul.

För att rädda sig själva ekonomiskt och bädda vägen för de som inte har tusentals danska kronor undangömda har festivalen nu börjat sälja endagsbiljetter. Tjolahopp. Jag tänker framförallt mig fredagen, lördagen eller söndagen då de är absolut starkast. Någon sugen? Biljetten skulle kosta drygt tusen spänn styck, men det är alltså flera bra band att se respektive dag. Coldplay, någon? Ska jag lotta mellan två alternativ är det mellan fredag och söndag.

Björn Afelius var förbannad. Jag är förbannad. Nuff said. Medan bomberna faller kanaliserar den ilskan. Revolution! Sista versen är det bästa han någonsin skrev.

Usch...

Hittade detta elände på Spotify. Sjukt corny video också, enligt devisen mer tuttar och röv åt folket.

Det är med stolthet jag kan säga att jag lyckats undvika melodifestivalen till 100% Min goda vän herr Socialdemokraten visste inte om detta, så av misstag råkade jag se flera sekunder av Thorleifs bidrag. Hemskt, och fruktansvärt för ett band som knappast behöver skiten för att sälja skivor.

För någon som gillar musik, likt mig själv, verkar det fullständigt löjeväckande att andra som gillar musik faktiskt tittar på skräpet. Melodifestivalen, och schlagern som sådant dog i och med pausunderhållningen för antagligen närmare tio år sedan. På lördag är det vad jag fattat det som final, och det är otroligt skönt att man vet om att man ska jobba på Sivans. Då kan man undvika festivalen in i det sista. Om man nu vill titta på musik på TV, så ska man väll göra det rejält i form av musik-DVD. Jag tänkte ge några tips. Jag länkar inte till videos med Toto eller The Eagles, de hittar man i alla fall i bloggen.

Bruce Springsteen kommer till Sverige. Jag hade inte gått i alla fall, konsertbudgeten kommer antagligen spräckas i alla fall. Dessutom är biljetterna slut. Motdraget? En extrakonsert! Tjohoo! Också den slutsåld, precis som det skulle vara någon skillnad. Väldigt roligt för Bruce Springsteen, eller vem som helst som kommer till Sverige och säljer slut på biljetterna under en timme. Ticnet har bytts ut mot något annat system, och naturligtvis brakar systemet ihop. Det i sig, är patetiskt, precis som det skulle vara Ticnet som är problemet. Men det är än mer sorgligt att den andra leverantören verkar vara överraskad för biljettrycket. Vad hände senast?

Biljettåterförsäljare skulle på riktigt kunna bli problemet om man gör verklighet av idén att auktionera ut alla biljetter till högstbjudande. Det hade varit extremt smaklöst, och respektlöst för artisten som väljer att ta en viss summa betalt så att så många som möjligt ska kunna gå och se dem. Vill artisten ta 4000 kronor för acceptabla biljetter så har man ett val, nämligen att inte gå dit. Jag har för mig Ticnet specifikt pratade om att eventuellt låta de som köpt biljetter sälja via en privat auktionstjänst via dess egen hemsida, och det hade om möjligt varit än mer sorgligt.

De riktiga problemen är andrahandsmarknaden. Tradera svämmar över av biljetter, och andrahandsåterförsäljare började ta beställningar redan innan det riktiga biljettsläppet. Vissa skryter med att man minsann anpassar priset till marknaden, men med hjälp av priset kan man styra en intention till handling vilket görs vid prissättningen. Ska vi ta tusentals kronor betalt, och förvisso få slutsålt i alla fall men neka mindre bemedlade fans att se oss?  Jag skrattar högt, av det faktum de ibland köper biljetter som inte säljer slut. Marknadsapris? Knappast, när en biljett till The Eagles i Malmö i maj på andrahandsmarknaden kostar 1300 kronor, medan den på Ticnet kostar 800 kronor.

Det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan fans organiserar sig och lägger en massa beställningar som de sen vägrar betala för. Det är antagligen mer riskfritt på Tradera, att strunta i att betala. Det hände en gång via ett GN'R community, när det dök upp en bootleg, för 10 dollar på ebay, med läckorna från Chinese Democracy. Fans registrerade nya konton och började tokbjuda på skivan, tills priset var uppe i tusentals dollar och passade även på att skicka mail till säljaren och sa att handlingen var moraliskt förkastlig. Situationen underlättades en aning av att säljaren sålde en produkt som de facto är olaglig och innehållet betydligt mer dramatisk då den innehöll osläppt material till skillnad från en live-bootleg. Jag tror nästan försäljaren angav sig själv.

Jag räknade på första sidan av auktionerna på tradera, vilket samanlagt var cirka 100 biljetter. Lägg därtill fem sidor till så är det inte svårt att anta vi har att göra med 500-600 ockerprisbiljetter, bara på tradera! Jag tror inte heller på att man lyfter försäljningen från Internet, då de som tycker det är bäst att fysiskt köa antagligen bor i närheten av biljettluckan vilket i nio fall av tio är i Stockholm. Däremot kan man helt klart reservera biljetter dit.

Det behövs LAGSTIFTNING! Detta är inte ett problem som löses med gullegull och gnäll från arrangören, de vill bara ta ett högre pris. Det är heller inte bra om man hastigt och lustigt skulle få för sig att reglera marknaden för återförsäljarte. Andrahandsförsäljningen i sig är inte problemet då man bör ha rätt att både ge och sälja en biljett. Man kan bli sjuk eller liknande. Priset är problemet. I Danmark har man förbjudit biljettförsäljning till ockerpriser, vilket enbart resulterat i att det kanske tar tre timmar för en stor konsert att sälja slut och inte 30 minuter. Jag ska se Metallica i juli och de ger samanlagt fem konserter, enbart i Köpenhamn! Det tog faktiskt veckor för den sista konserten att sälja slut, men slut tog dem. Artisterna kan dessutom försöka sätta press på politiker och arrangörer, "vi kommer inte hit om ni inte löser problemet". Artisterna kan tänkas förlora pengar på affären, bränner man en förmögenhet på biljetten kanske man inte har en krona kvar till att köpa svindyra t-shirt och liknande.

Sen kan alla fans dyrt och heligt lova att vare sig handla eller köpa andrahandsbiljetter för ockerpris. Då dör marknaden och ockrarna går i bästa fall i personlig konkurs och få gå till soppkök.

Vissa arrangemang förtjänar inte att sälja slut, frågan är om de ens ska få lov att sälja biljetter överhuvudtaget. Roskilde Fetsivalen exempelvis, som sålt biljetter sen den 1 december utan att ha levererat ett endaste band. Man skryter med att man minsann inte lever på gamla framgångar, istället lägger man ner tid och kraft på att organisera tältbyar för lata festivalare, uppdatera hemsidan med klipp från gamla konserter, och säger att man försöker få de första banden klara precis som de missat hela syftet. Musik! Det sägs att första akten släpps imorgon, det ryktas om Madness. lol

De senaste dagarna har jag gått omkring och känt en saknad efter Toto. De som känner mig kan med största sannolikhet tycka det är smått patetiskt, men å andra sidan inte om de respekterar vad jag tycker. Jag har tidigare skrivit om Toto, och hur överjävligt bra de var och det är också Toto som är objektet för min saknad. Det är fel att säga det är att likställa med saknaden efter en person, det är snarare att likställa med saknaden efter ett ämne man är beroende av. Om nikotinisten inte får sitt nikotin blir denna sur. Men, å andra sidan är det för mig som ett die hard-fan fel att säga de gjorde fel när de slutade, då jag läst historierna och vet vad som blev upptakten till uppbrottet. Jag är, till trots, glad att de slutade när de gjorde. Musiketablissemanget menar säkert på de borde ha lagt av redan 1988, men jag är glad det inte skedde förens 20 år senare. För många originalmedlemmar fick sluta turnera under 2000-talet av olika anledningar. Det finns också en poäng i all lägga av innan man blir fysiskt oförmögen att ge en bra konsert, sångaren Bobby Kimball exempelvis är över 60 vilket kanske inte är primetime för en bra vokalist. Men man kan väll trots det sakna att bandet inte finns längre? Musiken spelas inte längre, vilket är sorg i sig.

Värt att notera angående de många tidigare bytena framför mikrofonen är att sångare under 80-talet byttes ut friskt. Dessa skiften bakom mikrofonen gör att ingen av Totos skivor låter som sin föregångare vilket är fantastiskt. Jag räknar det till åtta olika röster som florerar på Totos skivor, liveskivor inte inkluderat för då kommer vi en bit över tio.

Hur kan man inte sakna ett band som spelat precis allting och dessutom gjort det skitbra? Jag har sett dem tre gånger och varje gång blev bättre än den andra. 2006 i Köpenhamn är det häftigaste som jag sett. De hade precis inlett turnén som visade sig vara sin sista och spelade låtar från precis allt de gjort. Deras sista Sverigeturné 2007 var tydligen kliniskt ren från ballader, vilket aldrig hänt tidigare. Det var rock för hela slanten, och det finns det mycket av i den repertoaren. TYVÄRR var jag upptagen med jobb, och kunde inte förmå mig själv ta ledigt för att åka till Linköping och se dem. Dessutom hade min festbudget bokstavligen regnat bort på Roskilde samma år, så det fanns lite utrymme för extravaganser. Hade jag vetat det var sista gången Toto var i Sverige hade jag sagt upp mig och sysselsatt mig med försäkringsbedrägeri för att kunna se dem en sista gång. Jag saknar Toto!

Nedan följer "Right part of me"  (XX TOTO - 1977-1997) Ja, jag är helt på det klara med att bildpslet kanske är lite töntigt, men folk som hör kan ju minimera fönstret.