Sir_Viktor84

När man har varit med om någonting som varit så häftigt att det inte går att sätta ord på det så uppstår ofta en känsla av tomhet och i vissa fall stor förtvivlan. Det kan handla om flera olika saker, man reser hem efter en semester, vänner flyttar, festivaler tar slut, bakfyllor, efter kompiskvällar, olika former av sociala aktiviteter, avgörande steg i livet, projhekt avslutas och så vidare. Till och med känslan som infinner sig efter det man skrivit en tenta ger upphov till tomhet då man inte har en aning om vad man ska fylla dagarna med efter tentan.

Detta gäller för närvarande mig och dagarna efter The Eagles-konserten, i synnerhet som man undrar om man någosnin i alla möjliga och omöjliga sammanhang kommer vara med om något som var lika häftigt igen. Livet är slut, det blir inte bättre än så här. Inte ens Roskilde lockar i detta läge, vem bryr sig om Coldplay liksom? Oasis? I normal sinnestämning hade jag varit pepp som tusan, men inte nu av någon anledning. Samma sak med lördagens landskamp? Vem bryr sig om den?

En gång har känslan av att det inte blir bättre faktiskt besannats, i konsertsammanhang. Det var efter Totos fullstänidigt makalösa spelning i Köpenhamn 2006. När jag sen såg Steve Lukather två år senare efter att bandet hade slutat existera så var det bra med det, det blev inte bättre än Toto anno 2006 även om Lukather var lysande. Det kommer inte peaka högre än så.

Jag skulle vilja se om Roskilde hade kunnat toppa förra året (vilket de antagligen gör då jag gillar banden bättre i år). Jag kommer ta reda på om Metallica kommer vara bättre 2009 än 2003 och ser fram mot sommarlovet. Tricket ligger i att skaka av sig känslan av uppgivenhet, komma ihåg känslan som var och alltid försöka leva upp till hypen det innebär att ligga på topp. Frågan är hur?