De bästa går först
De som då och då kikar in på den här bloggen vet att om det är någon eller några musiker som jag aktar högre än andra så är det Toto. Toto slutade som bekant turnéra för ett antal år sedan då man kände att bandet gick för långt från sin grunduppsättning när både David Paich och Mike Porcaro ville eller var tvungna att sluta turnera. David Paich ville förmodligen mer än vad han behövde sluta turnera (lata fan), men Mike Porcaro fick problem med sina händer.
Videon blir så här ett antal år senare smått absurd, och fruktansvärt sorglig. Toto turnerade och spelade in sin sista (?) live-skiva med Leland Sklar på bas, och man tänkte väll att Mike Procaro skulle hoppa på tåget snart nog igen - men det skedde inte. Jag blev ganska förvånad över det, Mike Porcaro är alltså en basspelare som spelat en konsert med bruten axel. Istället kom bandet att sluta.
Och så nu i dagarna började det florera rykten om att Toto skulle återförenas för en sommarturné. "Kanon!", tänkte jag och önskade någonstans att det var en sorts av pengagenererande turné som en del band gör nuförtiden. Men så igår kväll kom då det officiella uttalandet från bandet självt.
Former members of Toto are reforming for a brief tour this summer in Europe to honor their brother Mike Porcaro who is living with ALS (Lou Gehrig's disease). The line-up will include David Paich, Steve Lukather, Steve Porcaro, Simon Phillips, Joseph Williams and special guest, Nathan East.
GODNATT! ALS är för dem som inte vet en fruktansvärd sjukdom, som tar livet av en. Snabbt. Mycket snabbt, men inte tillräckligt snabbt för att kunna beskrivas som human. Den jag kom att tänka på är Ulla-Carin Lindquist, Rapports före detta nyhetsankare, som avled i sjukdomen men som passade på att ge hennes sjukdom en mening genom att låta hennes kollegor göra en dokumentär. Dokumentären kan man se här, och jag kan bara rekommendera att man har näsdukar framme.
Att säga jag gråtit är en underdrift. Att säga jag kommer gråta är en underdrift. Konserten i sommar kommer bli fruktansvärt emotionell, men på samma gång skitbra. Riktigt riktigt bra. Det absolut bästa vore naturligtvis om Mike Porcaro inte var sjuk alls. Men det är någon form av ödets ironi att sådant sker, sjukdom och död drabbar de bästa. Usch, fy, och fan. Jag ber en stilla bön för honom, hans familj och bandet. Det gör jag av respekt, inte för honom där uppe, utan för Mike Porcaro som jag fått för mig själv är religiös.
Kommentarer
Trackback
