Ingen studieavgiftspropp?
Regeringens förslag om studieavgifter för studenter utanför EES har för tillfället lagts på is. Om detta är ett uttryck för att det inom regeringen faktiskt finns åsikter som vill att utbildning ska förbli avgiftsfri förblir osagt. Vad som däremot kan konstateras med regeringen är att man vid flera olika tillfällen har tvingats ta tillbaka och ändra i förslag som redan är på riksdagens bord. Man kan berömma regeringen för dess vansinnigt höga uppfyllda vallöften-procent, men kritisera dem för deras ibland naiva förhållningssätt att driva igenom förslag som många menar inte är bra. Exempelvis har förslaget kring det administrativa av insamlandet av avgiften fått kritik.
Vad som är direkt positivt med att propositionen dröjer är att de rödgröna, vid en samlad politiks vilja och förutsatt att valet vinns, kan riva upp förslaget alternativt beslutet för att istället hålla en riktig kurs mot kunskap för alla. Kunskap är bra, oavsett vem som innehar den eller vad motivet bakom inhämtandet av kunskapen är. Detta borde rimligtvis gälla även över nationsgränser, där utomeuropeiska studenter kan fylla en social funktion på svenska lärosäten och bidra till att hålla en hög mångfald.
Att EU arbetar kring högskolefrågor är inget argument för att införa avgifter för alla icke-européer. Avgifter fungerar ovillkorligen som en första urvalsprocess, där bara de som har råd kan ta sig igenom. Menar man allvar med internationalisering bör man se till hela världen, och inte enbart den regionalt begränsade som är Europa. Regeringens avsikt med avgifter är att stärka kvalitén, men hur detta görs genom att exkludera en grupp människor är en gåta. Konkurrens på lika villkor eller på kvalité? Kvalité är önskvärt, men man borde rimligtvis försöka se till att alla har en reell möjlighet att faktiskt vara med i studentunderlaget och inte bara de med en egen privat fond för högre studier.
För svenska studenters del är inte ens säkert att utbildning ute i Europa är avgiftsfri. Ska man ha avgifter borde övriga Europa inkluderas i avgifterna också, om man nu menar allvar med att konkurrera utifrån utbildningskvalité. Sverige borde tvärtom arbeta för att precis all högre utbildning, både i Europa och resten av världen, ska bli avgiftsfri. Studieavgifters exkluderade effekt är även generellt allmänfarligt, människor utan resurser att köpa sig en utbildning kan mycket väl ha kapacitet att vinna Nobelpriset. Även om det är en utopisk tanke för de absolut flesta som läser på högre nivå, så måste samhället se till att verktygen att ha möjlighet att nå dit förblir tillgängliga för alla.
Bortsett från den tydliga rättviseaspekten av studieavgifter och den uppenbar faran att man närmar sig ett avgiftssystem för svenska studenter, så finns det mycket annat man kan förlora på att exkludera människor. Människor som åker till Sverige för att studera kanske trivs så bra i landet att de helt enkelt väljer att stanna kvar. Om de väljer att åka tillbaka kan de i bästa fall fungera som ”Sverigeambassadörer”, och därmed ge Sverige ett bra rykte ute i världen. Den typen av argument borde rimligtvis kunna beaktas av borgare, som gärna ser fortsatt konsumtion och export av svenska varor. Men för regeringen verkar det vara viktigare att hålla mindre bemedlade utanför högskolesystemet. Eller hur blir det?
