Dommen mot positiv särbehandling, det vill säga dommen mot att det underrepresenterade könet inte längre kommer få förtur på attraktiva utbildningsplatser avskaffas. Detta är i sin grundform naturligtvis helt korrekt. Ska man tillsätta någon på några meriter så ska det vara individens kunskap som avgör om det blir homerun eller inte. Problemet är snarare då att betygens vikt kommer öka i styrka, tvärtemot vad betygsmotståndare säger.
Det är rent ut sagt löjligt när ett betygskrav på 20,0 råder, då detta i slutändan antingen leder till lottning eller till alternativa uttagningsmetoder. Studerar man betygskriterierna ser man att det är vansinnigt svårt att nå den typen av betyg, det vill säga högsta betyg i allt men bevisligen ser man att det finns människor som klarar av det. I dessa fall är det naturligtvis totalt orimligt att lotta fram kandidater till antagningsenheten, varpå alternativa antagningsmetoder har vuxit fram. Läkarutbildningen är ett exempel.
Vad som nu har beslutats är att avskaffa positiv särbehandling. Poängen med särbehandling, som i grunden är en form av kvotering, är att ordna en annan form av struktur än den som råder. Målet är alltså mer värt än medlet. Att ha en jämn könsfördelning på det mesta innebär samhällsekonomiska fördelar, om exempelvis en bransch med en majoritet män raseras (fordonsindustrin?) så kommer inte kvinnorna drabbas i samma individuella utsträckning. Har man en jämn könsfördelning så hindrar man den typen av enskilda ras och bördan bärs mer jämlikt. Samma sak med veterinärutbildningen. Finns det verkligen inga som helst poäng i att jag som förmodad ägare till en hund kan träffa både män och kvinnor inom den professionen? Vill vi verkligen ha ett könsegregretat samhälle?
Det blir toalt löjeväckande när Tobias Krantz i samma andemening som han nämner meriter dessutom säger att ”Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor” Är det någon som kan slå igen dörrar i ansiktet på folk oavsett kön så är det borgare, då man nedvärderar både praktiska utbildningar och komvux.
Det är därmed inte sagt att det är helt fel att avskaffa den positiva särbehandlingen, men vad som tål att sägas är att det verkligen behövs en annan form av system som mäter vad en människa kan. Eventuellt kan vi därmed undvika den typen av problem då?
