Sail away
Leva? Inte i Ystad.
Denna insändaren är ett resultat av vad jag menar är Ystads förfall. Anledningen till att jag skriver den är inget annat än djup besvikelse. Jag kom från Malmö till Ystad som liten grabb i lågstadiet, något som var odelat positivt för en pojke i min ålder. Ystad var litet, tryggt och nära till skolan. Åren gick och den lilla pojken blev en skötsam tonåring, vilket i praktiken betyder att jag inte var full innan jag hade laglig rätt att vara full. Jag flyttade dessutom hemifrån relativt tidigt. Detta var under 2000-talets första hälft.
Som ung i Ystad hade jag faktiskt ganska roligt. Det fanns ett relativt utvecklat föreningsliv, olikheter tilläts existera och staden var en självklar mittpunkt för hela sydöstra skånes unga befolkning. Staden förvaltade sitt historiska arv, och jag tycks mig minnas att man inte klagade över petitesser. Kort sagt, jag trivdes ganska bra!
Efter gymnasiet hakade jag mig fram på ströjobb och a-kassa, för att sen studera en tid i Malmö. Så plötsligt gick det upp för mig att jag ville göra mer av livet, jag skulle minsann skaffa mig en universitetsexamen! För mig var Lund inget alternativ, inte heller Malmö då jag redan pluggat i Malmö och dessutom har familj på orten. För mig gällde det att släppa taget kring tryggheten i Ystad.
Sagt och gjort, jag antogs till en universitetsutbildning i en medelstor stad och trivdes förträffligt bra. Fem år senare så har jag min utbildning, och då jag är en människa som gärna reflekterar över mina beslut flyttade jag tillfälligt till föräldrahemmet igen. Bo i Ystad eller någon annanstans?
Under de fem år jag har varit i exil från Ystad har jag märkt att det skett en del minst sagt hårresande förändringar, något som över tid minskat min självklara ambition att leva och verka i Ystad fram till slutet. Ambitionen är att bo här är numera helt borta. Anledningen? Gnäll och direkt korkade beslut!
Först blev det ett jäkla liv kring en rosa dörr. Kort därpå brann Starshine ner. Vidare försökte socialnämnden kväva Bar Á Bar genom att försöka dra in deras rätt att servera alkohol till klockan tre. ”Problemet” med Bar Á Bar löstes som bekant genom vräkning för att nattklubben ”för liv”. För att inte tala om det fullständigt vansinniga i att låta en galning som vill stoppa lurblåsaren komma till tals. Torghandeln har man försökt knäcka med höjda hyresavgifter, likaså Sandskogens näringsverksamheter. Man tillät Ystadfestivalen gå under, Karl den tolftes-huset ska man riva utan solklara hyresrättalternativ och samlingspunkten Sydskånska Gymnasieförbundet verkar vara historia. Samtidigt har jag hört ryktesvägen att man inte längre kommer tillåta livemusik på stortorget under varma sommarnätter då det tydligen väsnats för mycket. Hur man resonerar som boende i centrum när man klagar på att det finns ett uteliv är bortom mitt förstånd - men dessa rättshaverister har fått som de vill nu. Ystads uteliv är nu lika dött som Östersjöns botten.
Initialt hade jag en intention till att försöka påverka denna negativa utveckling politiskt, men det arbetet skulle ta för mycket kraft då det är helt uppenbart att min sort inte är tänkt till att bo här. Bo i Ystad? Ja, om man är ett lik.
Jag har nu haft turen att få ett jobb som gör att jag kan välja var i södra Sverige jag vill bo. Jag har nu dessutom fått tag på en fin trea på annan ort i ett helt annat län. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv bo i Ystad – allt annat vore ett personligt misslyckande. Men jag kanske tittar förbi och köper en guidad Wallandertur. So long!
