Sir_Viktor84

Hej,

Viktor Stenman heter jag och jag ställde en fråga till dig idag (läs igår) på kommunfullmäktige rörande ombildningar. Jag kan inte säga att jag är nöjd med svaret. Som jag nämnde så har jag aktivt valt att bo i allmännyttan. Du får ursäkta syftningsfel och andra språkfel.

Jag tänkte jag förklarar situationen till min oro. Det är lite enklare att ha stora utläggningar i ett e-mail än i en talarstol, där jag som allmänhet egentligen inte hör hemma. Så, min situation är som sådan; Jag är bördig från Skåne, föddes i Malmö men är i princip uppvuxen i Ystad. Jag kom till Växjö första gången 2005 för studier på lärarprogrammet, studier som jag avslutade våren 2010. En av anledningarna till att jag valde Växjö som studieort var den att jag visste det var fullt möjligt, och till och med ganska enkelt att få en bostad i Växjö. En ”barnddomsvän” som också pluggade i Växjö ett tag var den som introducerade mig för den realiteten och universitetet som sådant verkade det inte vara något fel på så det tedde sig naturligt. Det var också viktigt för mig att släppa det som var bekant det vill säga Ystad och Malmö, och därmed få familjen på lite distans.

Lund var aldrig något alternativ. Dels på grund av att det finns mycket trams på de äldre universiteten i form av mer eller mindre patetiska traditioner (det finns oerhört patetiska traditioner på Linnéuniversitetet också, men inte av den sort att man får en renässans-känsla av eländet). Huvudanledningen till att jag INTE valde Lund var däremot den totala bostadsbristen som skämmer ut Sverige vid varje hösttermin när utbytesstudenter exempelvis, alltså gäster i vårt fina land, tvingas tälta för att de inte har någonstans att ta vägen. Situationen är snarlik i Malmö, känner du ingen så är det mycket mycket svårt att komma över en bostad i Malmö (om du inte är beredd att betala ett par tio tusen för en hyresrätt svart eller hoppa runt på andrahandskontrakt) men även det är svårt.

Studierna var i alla fall slut på våren 2010. Då min examen är gymnasielärare i samhällskunskap och historia visste jag om att arbetsmarknaden var mycket svår (det kom fram cirka 2008, när utbildningen var halvvägs gången så det var liksom bara att köra på) så jag kollade över mina alternativ i andra yrken. Med tanke på att jag var arbetslös, så var det enklast för mig att tillfälligt kvarta in mig hos min mor i Ystad. Det är för en 26 år gammal man fullständigt ovärdigt, men med tanke på att socialförsäkringssystemen är nedmonterade och jag inte fick de jobb jag sökte så tvingades jag till det. Jag har bott hemifrån sen jag var 19, då jag blev sambo bara månader efter studenten och har därefter rett om mitt eget, även om jag under en period 2004 tvingades vara inneboende hos samma ”barndomsväns” föräldrar (också det totalt ovärdigt en vuxen människa, jag definierar värdigt boende för en vuxen person en egen lägenhet).

Studentlägenheten fick jag inte behålla, då jag inte studerade lägre. Jag arbetslöshetspluggade ett tag på höstterminen 2010 i Lund och fiskade jobb och till slut fick jag jobb. Stena Line tokexpanderar, och jag har åratals restaurangvana från sommarjobb så de fann mig lämplig att mönstra ombord det fina fartyget Stena Vision som går mellan Karlskrona och Gdynia. Jag blev lovad en timanställning, vid behov. Det är som du säkert vet oerhört otryggt rent ekonomiskt.

Den situation jag var i var dock alltjämt ohållbar. Med tanke på att ingen privat hyresvärd i hela världen skulle röra i mig med tång i det läget sökte jag aktivt allmännytta. Min initiala tanke var att bosätta mig i Ystad, men den kommunen är så illa styrd på ett socialt och kulturellt plan att jag vill gråta så jag kom fram till att det inte var ett alternativ.

En privat värd är inte intresserad av ”otrygga” hyresvärdar, det vill säga de med taskig ekonomi eller med planer på att flytta eller med konstiga intressen eller som har hundar och så vidare. Jag har haft med privata värdar att göra också, och varit på en del visningar i Malmö och det är gating communities på högsta nivå. Jag var på en lägenhetsvisning tillsammans med min morbror sommaren 2010. Stackaren kämpade mot cancer samtidigt som han avslutade relationen med sin dåvarande sambo, en sambo som naturligtvis ägde huset de bodde i. Det var en mindre privat värd som behandlade lägenhetsvisningen som en anställningsintervju. Vem passar, vem passar inte? Riktigt skrämmande blev det när han pekade på en familj (utan barn) som satt ute på gården med några bekanta och knäckte några öl i sommarvärmen. Vem vill inte göra det en varm sommardag i juli? Men den här lägenhetsvisaren pekade på dessa människor från ett fönster och sa att ”det är sådana element som man inte riktigt vill ha i sina hus” (!)

Min morbror var naturligtvis lite korkad och sa att han låg i en separation så han fick inte lägenheten. Förmodligen har värden resonerat som så att han inte är intresserad av just den lägenheten i första hand, utan ett ett boende överhuvudtaget i första hand. Vem ska döma det? Tack och lov nämnde han inget om sin sjukdom, men det hade inte påverkat situationen alls mer än att värden hade varit snabbare med att dra ett streck över hans namn. Diskret, men fortfarande ett streck.

Men så tillbaka till Växjö. Jag visste ju om att mina köpoäng hade tickat på rejält på boplats Växjös hemsida under studietiden, reggade mig där redan 2004 när studietankarna på allvar började snurra i min skalle. Köpoängen ökade dessutom beskedligt när jag blev gäst hos hyresbostäder HT 2007 efter att ha börjat min bostadstrappaklättring hos ockerhyraföretaget Stubor. Och med tanke på mitt jobb som sker dagar i streck, det vill säga du kommer till jobbet på torsdag kanske och åker hem på söndag, eller jobbar fredag till fredag, helt beroende på anställningens omfattning så gör det inget att man har 12 mil dit. Det var i alla fall bättre än att ha 30 mil från Ystad. Så jag kollade runt på utbudet, konstaterade att jag förmodligen kunde välja utefter mina egna drömmar och föreställningar och fastnade tillslut för en trea på Vintervägen. Jag visste var det låg, gillade hyran och av någon konstig anledning fick jag och en god vän (min absolut bästa vän) för oss att bo ihop som ”kombos”. På så sätt har både jag och hon en betydligt lägre kostnad än vad vi skulle haft i två ettor, samtidigt som vi har en stor lägenhets fördelar med eget kök och vardagsrum och vissa gemensamma matinköp och så vidare. Ett jäkligt modernt sätt att bo på. Jag står dock ensam på kontraktet, vi fick helt enkelt för att oss att det blev bäst så. Växjöhem ringde upp mig, sa jag fick lägenheten om jag hittade en borgenär och de hälsade mig välkommen. Inga andra frågor ställdes. Smidigt, värdigt och respektfullt och min far blev borgenär. Nu som fast deltidsanställd skulle jag klara mig utan borgenär men förmodligen inte i den här trean då hyran helt enkelt är för hög för min fasta lön. Jobbar ofta mer, men det vet inte Växjöhem eller andra hyresvärdar om.

Säger inte att kösystemet är optimalt men det fungerar i alla fall på ett mer rättssäkert sätt än vad privata värdar har för system. Man kan fråga sig varför privata värdar konsekvent vägrar ansluta sig till sådana system?

Mitt hem är min borg. Som jag nämnde snabbt så blev jag fast anställd, först den här hösten faktiskt och helgar tiden jag har i min älskade lägenhet dyrt. Jag är dessutom förälskad i mitt jobb. Det är något alldeles speciellt att jobba på ett fartyg så jag ska ingenstans är tanken. Men, förr eller senare vill jag ha ett lärarjobb men det blir absolut inte i den här kommunen. Svaret på varför står att finna i den politiska styrningen och de konstanta nedskärningar som skolan drabbas av. Jag vill inte ha med det att göra, även om lönen skulle vara betydligt bättre.

Och nu vill majoriteten förvägra mig det fina jag har – värdighet, självbestämmande och respekt gentemot mig själv. För mig är det uteslutet att köpa en lägenhet, jag har som sagt bara en deltidsanställning så det finns inget lånutrymme och om det fanns det så skulle en bank kompensera risktagandet det innebär med högre ränta. Jag ser min lägenhet som min redan, jag är invånare i den här kommunen och äger med andra ord lika mycket av det här företaget som alla andra kommuninvånare gör. Köper jag en bostad är jag för det första mycket medveten om att bostaden inte är min per definition, då jag kommer tvingas sätta den i pant för att få ett banklån, vilket kan översättas med att banken äger min bostad – men jag är själv ansvarig för förluster vid försäljning. Jag kan inte riskera min privatekonomi på det viset då min tillvaro inte är graverad i sten, även om jag inte har planer på att flytta mig. Jag har inte råd att offra den tid det tar att sälja en lägenhet, OM jag nu ens kan sälja lägenheten. Jag kanske hittar det optimala lärarjobbet så att jag måste flytta på kort varsel. Bilen blir kanske alldeles för dyr så jag måste flytta närmare Karlskrona. Jag har inte gått på myten om evig värdeökning, du vet säkert som jag att det är handel på spekulation utan ett faktiskt värde som vi har att göra med och nu faller bostadspriserna. Samtidigt som bankerna vägrar sänka räntorna. Jag bedömer frihetsfaktorn i det som noll.

Dessutom så är är jag en snygg, sexig partysingel på 27 år. Varför skulle jag köpa? Det är teoretiskt möjligt att jag är gift när jag fyller 30 (jag vet, långsökt) och då kanske man kan tänka sig att det finns en långsiktig poäng i att köpa något med plats för alla barn man kanske skaffar (extremt långsökt, men jag har noterat att folk i min ålder gör sådant).

Så har vi då alternativet ”att bo kvar i bostadsrättsföreningen med dem som hyresvärd”. Och för att citera en insänder riktad mot dig som förhoppningsvis blir publicerad

”För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, ... men en bostadsrättsförening och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad”.

Stämningen i en bostadsrättsförening kan enligt mina erfarenheter bli väldigt fientlig om någon sticker ut. Det har jag sett ske på nära håll när min familj utsattes för trakasserier i samband med att vi satte fot i Ystad för första gången. Det var dessutom under 90-talskrisen och bostadsbubblan som sprack så lägenheten var i princip gratis. Dessutom försvinner min rättssäkert, i samband med att hyressättning blir totalt godtycklig och de centrala förhandlingarna inte längre kommer ske. En bostadsrättsförening skulle tjäna på om alla köpte sina lägenheter, så stämningen gentemot dem som vägrar skulle kunna bli lite hätsk.

Jag vet att jag målar fan på väggen, men man ska alltid planera för det värsta. Jag tänker inte vänta och se hur det blir, min bostad är för grundläggande i min tillvaro för att överhuvudtaget chansa med. Vad som är mest sorgligt i det här är att majoriteten nu arbetar med att förstöra ett fungerande system. ”Don't fix it if it ain't broke!” Är hyresgästerna i Växjöhem så pass missnöjda att de vill förgöra er? Knappast, det här är ett projekt initierat från höger som syftar till att berika de som redan har men kanske framförallt bankerna. Det är också sorgligt att se att borgerliga politiker tenderar att vilja ha så lite som möjligt med offentlighet att göra. Det är ett faktum som inte går att förneka. Ta privatiseringen av SFI exempelvis eller regeringens envisa försvar av äldrevårdssystemet. Man avsäger sig ansvaret, men framförallt faktiska medel som politiken har för att kunna komma tillrätta med problem. Men då måste det offentliga få tjäna på affären, vi kan inte marschera vidare mot ett system där företagen tar alla vinster medan medborgarna får betala förlusterna

Jag kommer inte stå vid sidan i den här kampen, och jag kommer kämpa mig fördärvad för att få behålla min allmännyttiga lägenhet. Jag ber till högre makter att du får flytta ut från ditt kontor 2014 då jag menar att det är orimligt man fattar sådana här politiska beslut. Om det nu finns en allmännytta 2014 vill säga, eller om Växjö vid en punkten ställt sig bland den sorgeliga skara kommuner som avsagt sig allt boendeansvar genom att förgöra allmännyttan genom ombildningar och utförsäljningar. Andra drömscenariot är ju naturligtvis att en socialliberal center-ådra vaknar i dig och ditt parti, men jag tror att Stureplanscentern har för stor makt i den gamla massrörelsen Centerpartiet för att så ska ske. Min hälsa har redan nu påverkats direkt negativt av det här som en följd av den osäkerhet jag känner om det mest grundläggande jag har det vill säga bostaden. Jag känner oro, jag känner stress och jag har sömnsvårigheter och det kommer bara bli värre om jag inte gör något och tar tag i situationen. Helst av allt skulle jag bara vilja fundera över nästa fest, akademiska frågeställningar, vad det ska bli för mat eller om jag ska hyra en film. Men i dagens Sverige kan man inte ta något för givet så det är en lyx jag inte kan kosta på mig.

Med vänlig hälsning/ Viktor Stenman

Ps: Förstod att man för några år sedan frågade de boende här om man ville göra bostadsrätter. Det ville man inte. Är det inte märkligt att man har mage att ställa samma glasklara fråga flera gånger, precis som om man skulle höra illa? Det är inte att respektera folket, det är att köra över dem. Ds.

Jag har gjort ett aktivt val att bo i allmännyttan (Växjöhem). Jag har också gjort ett aktivt val att bo i Växjö. Dessa två aspekter förenas ganska väl, med tanke på att Växjö Kommun till dags dato inte ställt sig i de leden som säljer ut och ombildar allt de äger utan tvärtom aktivt bygger, även om slutresultatet är mycket dyrt för hyresgästen. Det kan förklaras med att hyresrätten är den boendeform som skattas absolut hårdast, vilket är ironiskt med tanke på att de som har hyresrätter är de som har minst att betala i skatt.

Nu vill dock Växjöhems ordförande Sven Åke-Fröderberg med sina borgerliga kollegor förvägra mig rätten att bo i allmännyttan. Fröderberg har som mål att avveckla den egna verksamheten och göra Växjöhem till bostadsrätter, om så hyresgästerna vill. Även här finns en ironi, hyresgäster i allmänyttan äger per defintion sina lägenheter redan genom att vara kommuninvånare och merparten av hyresgästerna kommer förmodligen få tigga pengar hos en bank, alltså kommer banken i slutändan äga bostaden. De hyresgäster som inte har råd att köpa sin lägenhet kommer få stanna kvar som hyresgäster i bostadsrättsföreningen.

För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, antingen via inkomst eller borgenär, men en bostadsrättsförneing och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad.

Att ta ett banklån är för mig otänkbart. Jag är 27, snygg, sexig och singel och har absolut inget behov av att låsas fast av ett banklån. Jag är inte heller helt förtjust över tanken att försöka flytta till en privat värd. Jag har bott hos privata värdar, både stora och små. Även om det i sig inte varit några problem så har jag varje gång jag sökt fått svara på frågor om jag har hund, en pojk-eller flickvän, konstiga vanor eller om hur jag länge jag planerar att bo i lägenheten – frågor om sådant en privat värd vill veta men som allmännyttan struntar i. Det är min ensak.

Istället upplever jag nu stress, oro och sömnssvårigheter över något av det mest grundläggande en människa kan tänkas ha rätt till – en bostad. Men den rätten är sedan länge ifrågasatt ute i landet, och nu i Växjö under Fröderbergs politik.