Att snooza
Jag har ju ganska dålig självdisciplin rörande vissa saker. Det har blivit bättre med åren, men då jag inte har ett vanligt måndag till fredag, sju till fem-jobb så har jag kunnat bibehålla min relativa ”slacker-profil” när det kommer till att gå upp ur sängen – direkt. Det är ganska sällan som jag försover mig, men jag kom i alla fall och tänka på en händelse under min riktiga snooze-period under gymnasietiden.
Jag var väl kanske 18 bast när klockan ringde på morgonen. Jag skulle naturligtvis snooza en stund (läs en timme eller två) och tryckte således på snooze-knappen.
Inget hände.
Jag tryckte igen, tänkte att jag säkert hade tryckt fel.
Inget hände...
Jag samlar ihop mig lite och trycker på knappen. Den här gången vet jag att jag har tryckt på rätt knapp för jag är så pass vaken och fokuserad att jag vet om att jag inte gör fel.
Inget hände!
Paniken börjar komma krypande, och jag börjar fundera på om inte detta är någon form av omänskligt practical joke som någon familjemedlem har fått för sig att bedriva genom att modifiera väckarklockan så hen kan styra den med fjärrkontroll. Tanken slår mig också att det kanske spökar, eller att gud straffar mig. Jag trycker frenetiskt på samtliga knappar, testar olika knappkombinationer och får till och med igång radion på klockan.
INGET hände!
Jag bestämmer mig för att lösa problemet. Jag går inte så långt att jag slår sönder väckarklockan, då detta bara skulle innebära massa extrajobb med att städa upp massa plastskrot och kretskortsbitar. Däremot kastar jag mig ur sängen, lägger mig ner på golvet och crawlar in under sängen med siktet inställt på elkontakten. Jag kommer in under den tacksamt nog relativt höga sängen och sliter ut kontakten.
Inget, ABSOLUT INGET hände med det förbannade oljudet!
Jag blir helt chockad och är övertygad om att jag drömmer, väckarklocksmodellen har inget batteri för att kompensera strömavbrott.
Men så plötsligt slås jag av en sekund av klarhet...
Det är mobiltelefonens alarm som tjuter.
@ Epic fail
