"Klockan ett (två?) och allt är väl!"
Idag drabbades jag av något så ovanligt som en känslostorm. Det brukar inte finnas fog för dessa om man håller sig tillräckligt kall, vilket är något jag tidigt lärde mig att hantera. Som mina läsare vet var jag med om något relativt traumatskt nyligen (se tidigare inlägg).
Personen som hade blivit sjuk dök idag upp på arbetet för att säga hej (utan att arbeta naturligtvis), aldeles för tidigt utskriven enligt somliga men så länge vi har en regering som sänker skatter för hundra miljarder och inför vådval för flertalet miljoner kronor så är det så. Det är en annan diskussion men jag såg alltså personen, kramade om honom, sa "tack för att du lever" och fortsatte äta. Därefter följde min så kallade reaktionsfas.
Jag började gråta, rationellt sett helt utan anledning. Jag kände dels chock över vad som hände den tisdagen, dels var jag skiträdd för att de inte hade en ambulans i närheten, dels var jag förbannad på det i övrigt sinnessjuka bemötandet som jag fått i telefon (inte rätt att köra vårdslöst my ass). Jag var samtidigtså otroligt glad då jag själv såg, att denna sen tidigare dödssjuka person tog sig fram för egen maskin. Allting bara precis överrumplade mig under ett antal minuter och det blev helt plötslgt oerhört tungt att bära, således min reaktion.
Det är i sig helt logiskt men själva skolboksexemplet på traumatism behöver man inte leta länge efter i mitt fall.
Personen som hade blivit sjuk dök idag upp på arbetet för att säga hej (utan att arbeta naturligtvis), aldeles för tidigt utskriven enligt somliga men så länge vi har en regering som sänker skatter för hundra miljarder och inför vådval för flertalet miljoner kronor så är det så. Det är en annan diskussion men jag såg alltså personen, kramade om honom, sa "tack för att du lever" och fortsatte äta. Därefter följde min så kallade reaktionsfas.
Jag började gråta, rationellt sett helt utan anledning. Jag kände dels chock över vad som hände den tisdagen, dels var jag skiträdd för att de inte hade en ambulans i närheten, dels var jag förbannad på det i övrigt sinnessjuka bemötandet som jag fått i telefon (inte rätt att köra vårdslöst my ass). Jag var samtidigtså otroligt glad då jag själv såg, att denna sen tidigare dödssjuka person tog sig fram för egen maskin. Allting bara precis överrumplade mig under ett antal minuter och det blev helt plötslgt oerhört tungt att bära, således min reaktion.
Det är i sig helt logiskt men själva skolboksexemplet på traumatism behöver man inte leta länge efter i mitt fall.
Kommentarer
Trackback
