Sir_Viktor84

Jag har ju ganska dålig självdisciplin rörande vissa saker. Det har blivit bättre med åren, men då jag inte har ett vanligt måndag till fredag, sju till fem-jobb så har jag kunnat bibehålla min relativa ”slacker-profil” när det kommer till att gå upp ur sängen – direkt. Det är ganska sällan som jag försover mig, men jag kom i alla fall och tänka på en händelse under min riktiga snooze-period under gymnasietiden.

Jag var väl kanske 18 bast när klockan ringde på morgonen. Jag skulle naturligtvis snooza en stund (läs en timme eller två) och tryckte således på snooze-knappen.

Inget hände.

Jag tryckte igen, tänkte att jag säkert hade tryckt fel.

Inget hände...

Jag samlar ihop mig lite och trycker på knappen. Den här gången vet jag att jag har tryckt på rätt knapp för jag är så pass vaken och fokuserad att jag vet om att jag inte gör fel.

Inget hände!

Paniken börjar komma krypande, och jag börjar fundera på om inte detta är någon form av omänskligt practical joke som någon familjemedlem har fått för sig att bedriva genom att modifiera väckarklockan så hen kan styra den med fjärrkontroll. Tanken slår mig också att det kanske spökar, eller att gud straffar mig. Jag trycker frenetiskt på samtliga knappar, testar olika knappkombinationer och får till och med igång radion på klockan.

INGET hände!

Jag bestämmer mig för att lösa problemet. Jag går inte så långt att jag slår sönder väckarklockan, då detta bara skulle innebära massa extrajobb med att städa upp massa plastskrot och kretskortsbitar. Däremot kastar jag mig ur sängen, lägger mig ner på golvet och crawlar in under sängen med siktet inställt på elkontakten. Jag kommer in under den tacksamt nog relativt höga sängen och sliter ut kontakten.

Inget, ABSOLUT INGET hände med det förbannade oljudet!

Jag blir helt chockad och är övertygad om att jag drömmer, väckarklocksmodellen har inget batteri för att kompensera strömavbrott.

Men så plötsligt slås jag av en sekund av klarhet...

Det är mobiltelefonens alarm som tjuter.

@ Epic fail

Jag läste två saker som gjorde mig irriterad över samhällsutvecklingen imorse. Dels det att Växjöhem och Hyresbostäder i Växjö nu ska fusioneras. Detta är egentligen en logisk följd på borgarnas tanklösa privatiseringshysteri, där Hyresbostäder i Växjö har blivit för små för att motiveras ha ett eget bolag. Den grundläggande tanken är ju fortsatta privatiseringar; ”En del fastigheter ska säljas för att det nya bostadsföretagets lägenheter ska få en samlad ålderstruktur, vilket gör underhållet mer effektivt”. Idrottshallar kan man bygga för hyresintäkter, men gud förbjude om fastigheterna behöver underhåll. Det är så cyniskt!

En annan upplyftande fråga är ju den om bostadssituationen i Stockholm. Innerstaden i Stockholm är ju numera helt vigd åt den rika medelklassen med tanke på alla ombilningar Svenska Bostäder blivit ålagda att genomdriva ombildningar till förbannelse (allt för att berika bankerna och göra kommuninvånare fattiga). Kolla in följande sida för tragikomisk verklighet. Det är alltså allmännytta man behandlar på detta vis. Varför är det inte kriminellt? I alla fall så har man låtit något PR-bolag lobba för ombildningar gentemot hyresgäster. Intressant att det gick av bara farten i innerstan (no shit Sherlock, förstår du inte varför så googla gentrifiering) men att det däremot gått betydligt trögare i förorter. Rinkeby? *host host*

Jag tänkte egentligen skriva om välgörenhetsavdrag och läxhjälpsrut, men jag kan inte hålla mer korkade politiska skeenden i huvudet på en gång så jag låter det bero tills vidare.

Hyresrätt - rest in piece!

Jag är ju lite småintresserad av fotboll. Jag säger småintresserad för jag är inte en person som gråter eller ens bryr mig nämnvärt för hur det går för lagen i Premier Leauge, Primera Divison eller Serie A. Jag bryr mig inte heller nämnvärt om Allsvenskan, mer än att jag läser på då och då. Vet exempelvis att Elfsborg för närvarande leder Allsvenskan, jagade av Malmö FF.

Allsvenskan har dessutom alldeles för låg kvalité för att det ska vara särskilt kul. Konstanta felpassningar och dåliga avslut. Knappast något konstlir alltså. Den ackumulerade skickligheten av svensk fotboll finns någon annanstans och det stället är det svenska herrlandslaget i fotboll.

Jag var ju tidigt ganska intresserad av fotboll. Jag förstod typ att det var roligt när det gick bra för Sverige 1994. Jag förstod däremot inte det fotbollsmörker som följde med två misslyckade kval, på många sätt illustrerade av Tomas Brolins brutna fot hösten 1994. Brolin kom aldrig tillbaka.

Landslaget ja. Det är en institution som då alltså kan sägas representerar föreningslivet i Sverige, delar av det civila samhället. Jag tycker det är fint då många idrottsföreningar liksom finansieras av korvförsäljning, Bingolotto och lokala sponsorer. ”Matchen sponsras av Hans bygg och plåt” typ. Vi har ju en fin traditon i Sverige där föreningarna måste äga majoriteten i klubbarna, vi kan i Sverige då inte få en situation med rika oljesheijker som köper hela fotbollsklubbar och driver som fritidsintressen. Finns ju andra exempel, italienska storklubben Milan ägs ju av en tomte vid namn Silvio Berlusconi. Eller, varför inte ta Manchester City. Wikipedia har en resumé.

Svensk fotboll fungerar inte så. Visst, det är väldigt få spelare i landslaget som spelar i allsvenskan men även utlandsproffsen grundar ju sina karriärer i svenska klubbar. Zlatan Ibrahimovic och FBK Balkan? Kim Källström och Partille IF? Olof Mellberg och Gullspångs IF? Jag visste inte det fanns en ort som heter Gullspång.

Det är Sverige. Dessutom är landslaget ganska bra, man kan ju bevisligen slå vem som helst. Visst, EM var en bedrövelse och det var ju ganska segt att åka dit och veta om att man inte kunde gå vidare. Sverige ska slå Frankrike för äran. Visst visst, kom igen.

Mina bästa eller värsta fotbollsminnen är bland annat Sveriges kvartsfinal mot Holland 2004. Sverige var en stolpträff och en ribbträff från att gå till semi, och förmodligen vinna hela turneringen. Sverige var sanslöst bra 2004 och två spelare var på sin absoluta topp, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson. Zlatan hade även han blommat ut.

På tragiska kontot måste även Anders Svenssons stolpträff i åttondelen mot Senegal 2002 nämnas. VM i Sydkorea och Japan var inte helt dumt. Man gick upp, kokade kaffe, åt frukost och såg på fotboll.

På det trevliga kontot är det ju framförallt två matcher, Sveriges 2-0 seger mot Spanien(!) på Råsunda 2006(?) i EM-kvalet. Än färskare är ju Sveriges vinst mot Holland 2011 i sista kvalmatchen och därmed kunde Sverige gå till EM som bästa grupptvåa. Sistnämda var dramatiskt. Inför hösten 2011 hade Sverige fyra gruppspelsmatcher kvar och skulle i princip bara behöva vinna tre av dem för att gå vidare. Det gick åt helvete direkt dock, när Sverge förlorade mot Ungern borta. Förutsättningarna var ju desamma, bara det att Holland stod i vägen. Holland var förvisso redan klara, men att slå ett lag av den kalibern är starkt.

Så kommer vi till tredje positiva fotbollsminnet. Det finns förvisso fler, men Sverige – Frankrike var den första fotbollsmatchen jag har sett på riktigt. Ganska okej start, med 60 000 personer på läktarna. I höst har jag och farsa biljetter till Sveriges första VM-kvalmatch.

Så kommer nya minnen skapas.

Fotbollsporr, EM:s snyggaste mål.

Under de senaste åren så har jag försökt vidga min musiksmak lite genom att försöka könsbredda skivsamlingen. Det var väl förmodligen en dag då jag krasst konstaterade att typ allt jag lyssnade på var totaldominerat av män.

Min gissning är att samhällets övriga normer går igenom musiken också. Det finns ju massor med artister som är kvinnor, vilket även leder till ett annat iakttagande att dessa artister får stå ut med sådant män inte behöver hantera. Exempelvis om hur de ser ut. ”She is a person you puts on a album cover of a fat women who can actually sing”

Kvinnliga artister finns. Men var är kvinnorna i banden? Varför är det i princip bara män som har kända band? Är det någon primat gruppinstinkt som gör att det kreativa florerande kräver flera personer, att gå solo inte är lika utvecklande? Fan vet.

Jag kan i alla fall bara komma på tre band som har eller har haft kvinnor som förgrundsgestalter. Blondie, Fleetwood Mac och The Sounds. Kan någon hjälpa mig fylla på listan? Och igår när jag satt och wikipediaforskade så visade det sig att Mötley Crue hade en kvinna som stand in för Tommy Lee. Det borde ju vara ultrasällsynt, med en kvinnlig trummis i ett hårdrocksband av den kalibern.

Jag hade ett synnerligen konstigt samtal med en banktjänsteman (kvinna) för någon vecka sedan i samband med att jag öppnade ett sparkonto. Tanken med sparandet är just nu att lägga undan en summa pengar varje månad som jag in te kommer åt hur som helst men vi diskuterade trots allt det här med fonder kontra aktier.

En fond innehåller då ofta aktier från flera olika bolag, och diverse räntepapper. En aktie är en del av ett enskilt bolag. Jag menade på att aktien som sparform är bättre då man vet att vissa företag förväntas ta ut en profit till sina ägare, det vill säga ägarna till aktierna förväntas plocka ut en vinst.

Du köper en aktie för att kunna ta del av vinsten som företaget genererar, menade jag.

Helt fel, menade bankvinnan då aktier enligt henne då är en högrisksparform gentemot fonder. Det sjuka i det är ju att fonden i sig inte förväntas tjäna på aktieutdelningarna primärt i sig, utan på värdeökningar av aktien självt.

Jag förstår inte hur det kan vara så. Hur kan man ha en sparform som bygger på att man förväntar sig att något konstant stiger i värde likt ett trolleri snarare än att försöka se verksamheter för vad de faktiskt är. Jag menar, när facebook-aktien visar sig ha varit övervärderad så är det ju knappast något som ändrar på att företaget är världens största nätverk som tjänar miljarder. Eller, telia-aktien som floppade stenhårt – även om så var fallet så förblev ju Telia bäst i landet på ett leverera fungerande telefoni och bibehöll därmed möjligheten att tjäna pengar på det man erbjöd. Eller luftslottet och dekalföräljarna på Apple. Apple är väl typ den dyraste aktien i världen, men så tjänart också företaget hiskeliga summor. När proppen väl går ur bolaget och värdet sjunker, kommer deras produkter bli sämre då?

Jag fattar att det är smådumt att lägga in 100 lakan i aktier som över en natt halveras i värde. Men det är ju ett konstruerat fejkbelopp, en penna är fortfarande en penna oavsett om den kostar 100 kronor eller 1 krona. Ägande är makt och vägen till profit, med eller utan värdeökningar.

Jag kan inte förstå hur vi kan ha en ekomomi som bygger på myten om konstanta värdeökningar. Det verkar rent ut sagt livsfarligt, även om kostnadsreduktioner är positivt i vissa fall. När Grekland tvingas lämna euron kommer antagligen priset på oliver rasa – men det är fortfarande oliver som grekiska bönder kan sälja.

Det slutade i alla fall med att jag öppnade ett vanligt sparkonto.



Bild stulen från här?

 Jag har köpt en bil. Eller, jag har inte köpt en bil utan min far har köpt en bil åt mig. Se så, jag har inga problem att vid 28 års ålder erkänna att jag kan få den typen av hjälp. Intressantare är dock varför jag kände att jag har ett absolut behov av en bil. Anledningen stavas fallerad kollektivtrafik.

Jag jobbar alltjämt på världens finaste färja Stena Vision med hemmahamn Karlskrona. Karlskorna ligger cirka 11 mil från Växjö, snabbaste bilvägen. Tidigare har mina påmönstringarsdagar i princip explicit infallit på fredagar då båten ligger still i hamn. Det fanns med andra ord bra marginal att ta sig till jobbet på, men en schemaförändring gjorde att jag numera har pågångsdag på torsdagar istället. Då kommer båten in i hamn på torsdag morgon, och lämnar sedan klockan nio. Marginalen försvann med andra ord helt, och jag hade inte råd med förseningar.

JAG har inte råd med förseningar, men det ansvaret ligger inte på mig då jag fram till nu har förlitat mig på kollektivtrafik. Den tidigaste morgonavgången till Karlskrona från Växjö var ALLTID försenad, på grund av strul tidigare för tåget eller problem med el, personal, krångel vid bytet i Emmaboda eller annat trams som inte ska ske i ett så kallat I-land som åtminstone i teorin säger att det bryr sig. Jag skulle i teorin vara inne i Karlskrona 07:45, vilket i teorin skulle ge mig gott om tid att ta en buss ut till färjeterminalen så att jag i teorin senast skulle vara där cirka 08:30. Som sagt, i teorin, för då har vi problemet med stadsbussarna som i teorin har en tidtabell med som i verkligheten inte har det. Just den linjen är tragikomisk på andra sätt, den kan till och med vara försenad från en så kallade ändhållplats, vilket i det här fallet är färjeterminalen. Det sistnämnda blev ett problem när jag skulle hem på söndagar och skulle med sista tågförbindelsen hem, då bussen skulle gå från Verkö 19:09 men ofta inte ens var på plats förens kvart över vilket resulterade i att jag riskerar att missa tåget hem.

Det hela ledde till att jag kände mig tvingad till att åka taxi mellan tågstationen och färjeterminalen, en taxi som jag naturligtvis förbokade. Ofta förbokade jag den till 07:50, även om jag de gånger tog taxi fick ringa till taxi och säga att jag blev sen för at tåget inte gick eller att vi bara var sena. Samma sak när man skulle hem på söndagar, då man inte visste om bussen ämnade vara i tid (från en ändhållplats, dvs ej kursiverad cirkatid i tidtabellen)

Nu har man dessutom stängt tågbanan mellan Emmaboda och Karlskrona för renovering, och det behöver den sannerligen. Obekvämare tågresa stod inte att finna på de här sidan ekvatorn. Buss ersätter den sträckan. Ofta fick jag åka buss de sträckan i alla fall på morgonavgången, för att det var krångel med tågen. Men återigen, risken för förseningar även innan man får hoppa på bussen är överhängande. Marginalen försvinner då helt, och tramset med stadsbussarna gör att det är rena rama lotteriet om man kommer till jobbet i tid eller inte. Och då har jag ett totalt behov att komma till jobbet i tid, gör jag inte det så försvinner jobbet ut till havs och båten väntar inte på en diskare och även om den skulle göra det så skulle det kosta tiotusentals kronor för företaget i högre bränsleförbrukning. Vi kör människor dit de ska – i tid! Kosta vad det kosta vill. Men, jag vill inte ha det på mitt samvete.

Sista problemet är att sista avgången till Växjö på söndagskvällar nu går vid sextiden, och inte 19:45 som innan. Detta trots att KLT, BLT och Länstrafiken Kronoberg dyrt och heligt lovade att det skulle bli fler avgångar under spårrenoveringen. Förmodligen anser de att tågsträckan Karlskrona-Hässleholm-Växjö som tar cirka fyra timmar är ett fullgott alternativ.

Så, därför har jag en bil. Pendlare mellan två centralorter. Det är absurt. Men, jag kan tänka mig att använda bilen i andra sammanhang av rent social natur också. Fick i dagarna en kompensationsbiljett med en dags fria resor i Skåne efter att jag skulle luncha i Lund. Från Malmö och tillbaka var de totala förseningstiden cirka en timme. En timme för en samlad restid på cirka 20 minuter. Ska man behöva offra en hel jäkla dag om man ska åka två mil kollektivt? Och inte är det landsbygden heller.

Kollektivtrafiken har förlorat mig för lång tid framöver. Livet är helt enkelt för kort.


Vet inte om jag kommer bli nöjd med mina resor framöver då jag helt enkelt inte ens kommer försöka.

Hej,

Viktor Stenman heter jag och jag ställde en fråga till dig idag (läs igår) på kommunfullmäktige rörande ombildningar. Jag kan inte säga att jag är nöjd med svaret. Som jag nämnde så har jag aktivt valt att bo i allmännyttan. Du får ursäkta syftningsfel och andra språkfel.

Jag tänkte jag förklarar situationen till min oro. Det är lite enklare att ha stora utläggningar i ett e-mail än i en talarstol, där jag som allmänhet egentligen inte hör hemma. Så, min situation är som sådan; Jag är bördig från Skåne, föddes i Malmö men är i princip uppvuxen i Ystad. Jag kom till Växjö första gången 2005 för studier på lärarprogrammet, studier som jag avslutade våren 2010. En av anledningarna till att jag valde Växjö som studieort var den att jag visste det var fullt möjligt, och till och med ganska enkelt att få en bostad i Växjö. En ”barnddomsvän” som också pluggade i Växjö ett tag var den som introducerade mig för den realiteten och universitetet som sådant verkade det inte vara något fel på så det tedde sig naturligt. Det var också viktigt för mig att släppa det som var bekant det vill säga Ystad och Malmö, och därmed få familjen på lite distans.

Lund var aldrig något alternativ. Dels på grund av att det finns mycket trams på de äldre universiteten i form av mer eller mindre patetiska traditioner (det finns oerhört patetiska traditioner på Linnéuniversitetet också, men inte av den sort att man får en renässans-känsla av eländet). Huvudanledningen till att jag INTE valde Lund var däremot den totala bostadsbristen som skämmer ut Sverige vid varje hösttermin när utbytesstudenter exempelvis, alltså gäster i vårt fina land, tvingas tälta för att de inte har någonstans att ta vägen. Situationen är snarlik i Malmö, känner du ingen så är det mycket mycket svårt att komma över en bostad i Malmö (om du inte är beredd att betala ett par tio tusen för en hyresrätt svart eller hoppa runt på andrahandskontrakt) men även det är svårt.

Studierna var i alla fall slut på våren 2010. Då min examen är gymnasielärare i samhällskunskap och historia visste jag om att arbetsmarknaden var mycket svår (det kom fram cirka 2008, när utbildningen var halvvägs gången så det var liksom bara att köra på) så jag kollade över mina alternativ i andra yrken. Med tanke på att jag var arbetslös, så var det enklast för mig att tillfälligt kvarta in mig hos min mor i Ystad. Det är för en 26 år gammal man fullständigt ovärdigt, men med tanke på att socialförsäkringssystemen är nedmonterade och jag inte fick de jobb jag sökte så tvingades jag till det. Jag har bott hemifrån sen jag var 19, då jag blev sambo bara månader efter studenten och har därefter rett om mitt eget, även om jag under en period 2004 tvingades vara inneboende hos samma ”barndomsväns” föräldrar (också det totalt ovärdigt en vuxen människa, jag definierar värdigt boende för en vuxen person en egen lägenhet).

Studentlägenheten fick jag inte behålla, då jag inte studerade lägre. Jag arbetslöshetspluggade ett tag på höstterminen 2010 i Lund och fiskade jobb och till slut fick jag jobb. Stena Line tokexpanderar, och jag har åratals restaurangvana från sommarjobb så de fann mig lämplig att mönstra ombord det fina fartyget Stena Vision som går mellan Karlskrona och Gdynia. Jag blev lovad en timanställning, vid behov. Det är som du säkert vet oerhört otryggt rent ekonomiskt.

Den situation jag var i var dock alltjämt ohållbar. Med tanke på att ingen privat hyresvärd i hela världen skulle röra i mig med tång i det läget sökte jag aktivt allmännytta. Min initiala tanke var att bosätta mig i Ystad, men den kommunen är så illa styrd på ett socialt och kulturellt plan att jag vill gråta så jag kom fram till att det inte var ett alternativ.

En privat värd är inte intresserad av ”otrygga” hyresvärdar, det vill säga de med taskig ekonomi eller med planer på att flytta eller med konstiga intressen eller som har hundar och så vidare. Jag har haft med privata värdar att göra också, och varit på en del visningar i Malmö och det är gating communities på högsta nivå. Jag var på en lägenhetsvisning tillsammans med min morbror sommaren 2010. Stackaren kämpade mot cancer samtidigt som han avslutade relationen med sin dåvarande sambo, en sambo som naturligtvis ägde huset de bodde i. Det var en mindre privat värd som behandlade lägenhetsvisningen som en anställningsintervju. Vem passar, vem passar inte? Riktigt skrämmande blev det när han pekade på en familj (utan barn) som satt ute på gården med några bekanta och knäckte några öl i sommarvärmen. Vem vill inte göra det en varm sommardag i juli? Men den här lägenhetsvisaren pekade på dessa människor från ett fönster och sa att ”det är sådana element som man inte riktigt vill ha i sina hus” (!)

Min morbror var naturligtvis lite korkad och sa att han låg i en separation så han fick inte lägenheten. Förmodligen har värden resonerat som så att han inte är intresserad av just den lägenheten i första hand, utan ett ett boende överhuvudtaget i första hand. Vem ska döma det? Tack och lov nämnde han inget om sin sjukdom, men det hade inte påverkat situationen alls mer än att värden hade varit snabbare med att dra ett streck över hans namn. Diskret, men fortfarande ett streck.

Men så tillbaka till Växjö. Jag visste ju om att mina köpoäng hade tickat på rejält på boplats Växjös hemsida under studietiden, reggade mig där redan 2004 när studietankarna på allvar började snurra i min skalle. Köpoängen ökade dessutom beskedligt när jag blev gäst hos hyresbostäder HT 2007 efter att ha börjat min bostadstrappaklättring hos ockerhyraföretaget Stubor. Och med tanke på mitt jobb som sker dagar i streck, det vill säga du kommer till jobbet på torsdag kanske och åker hem på söndag, eller jobbar fredag till fredag, helt beroende på anställningens omfattning så gör det inget att man har 12 mil dit. Det var i alla fall bättre än att ha 30 mil från Ystad. Så jag kollade runt på utbudet, konstaterade att jag förmodligen kunde välja utefter mina egna drömmar och föreställningar och fastnade tillslut för en trea på Vintervägen. Jag visste var det låg, gillade hyran och av någon konstig anledning fick jag och en god vän (min absolut bästa vän) för oss att bo ihop som ”kombos”. På så sätt har både jag och hon en betydligt lägre kostnad än vad vi skulle haft i två ettor, samtidigt som vi har en stor lägenhets fördelar med eget kök och vardagsrum och vissa gemensamma matinköp och så vidare. Ett jäkligt modernt sätt att bo på. Jag står dock ensam på kontraktet, vi fick helt enkelt för att oss att det blev bäst så. Växjöhem ringde upp mig, sa jag fick lägenheten om jag hittade en borgenär och de hälsade mig välkommen. Inga andra frågor ställdes. Smidigt, värdigt och respektfullt och min far blev borgenär. Nu som fast deltidsanställd skulle jag klara mig utan borgenär men förmodligen inte i den här trean då hyran helt enkelt är för hög för min fasta lön. Jobbar ofta mer, men det vet inte Växjöhem eller andra hyresvärdar om.

Säger inte att kösystemet är optimalt men det fungerar i alla fall på ett mer rättssäkert sätt än vad privata värdar har för system. Man kan fråga sig varför privata värdar konsekvent vägrar ansluta sig till sådana system?

Mitt hem är min borg. Som jag nämnde snabbt så blev jag fast anställd, först den här hösten faktiskt och helgar tiden jag har i min älskade lägenhet dyrt. Jag är dessutom förälskad i mitt jobb. Det är något alldeles speciellt att jobba på ett fartyg så jag ska ingenstans är tanken. Men, förr eller senare vill jag ha ett lärarjobb men det blir absolut inte i den här kommunen. Svaret på varför står att finna i den politiska styrningen och de konstanta nedskärningar som skolan drabbas av. Jag vill inte ha med det att göra, även om lönen skulle vara betydligt bättre.

Och nu vill majoriteten förvägra mig det fina jag har – värdighet, självbestämmande och respekt gentemot mig själv. För mig är det uteslutet att köpa en lägenhet, jag har som sagt bara en deltidsanställning så det finns inget lånutrymme och om det fanns det så skulle en bank kompensera risktagandet det innebär med högre ränta. Jag ser min lägenhet som min redan, jag är invånare i den här kommunen och äger med andra ord lika mycket av det här företaget som alla andra kommuninvånare gör. Köper jag en bostad är jag för det första mycket medveten om att bostaden inte är min per definition, då jag kommer tvingas sätta den i pant för att få ett banklån, vilket kan översättas med att banken äger min bostad – men jag är själv ansvarig för förluster vid försäljning. Jag kan inte riskera min privatekonomi på det viset då min tillvaro inte är graverad i sten, även om jag inte har planer på att flytta mig. Jag har inte råd att offra den tid det tar att sälja en lägenhet, OM jag nu ens kan sälja lägenheten. Jag kanske hittar det optimala lärarjobbet så att jag måste flytta på kort varsel. Bilen blir kanske alldeles för dyr så jag måste flytta närmare Karlskrona. Jag har inte gått på myten om evig värdeökning, du vet säkert som jag att det är handel på spekulation utan ett faktiskt värde som vi har att göra med och nu faller bostadspriserna. Samtidigt som bankerna vägrar sänka räntorna. Jag bedömer frihetsfaktorn i det som noll.

Dessutom så är är jag en snygg, sexig partysingel på 27 år. Varför skulle jag köpa? Det är teoretiskt möjligt att jag är gift när jag fyller 30 (jag vet, långsökt) och då kanske man kan tänka sig att det finns en långsiktig poäng i att köpa något med plats för alla barn man kanske skaffar (extremt långsökt, men jag har noterat att folk i min ålder gör sådant).

Så har vi då alternativet ”att bo kvar i bostadsrättsföreningen med dem som hyresvärd”. Och för att citera en insänder riktad mot dig som förhoppningsvis blir publicerad

”För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, ... men en bostadsrättsförening och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad”.

Stämningen i en bostadsrättsförening kan enligt mina erfarenheter bli väldigt fientlig om någon sticker ut. Det har jag sett ske på nära håll när min familj utsattes för trakasserier i samband med att vi satte fot i Ystad för första gången. Det var dessutom under 90-talskrisen och bostadsbubblan som sprack så lägenheten var i princip gratis. Dessutom försvinner min rättssäkert, i samband med att hyressättning blir totalt godtycklig och de centrala förhandlingarna inte längre kommer ske. En bostadsrättsförening skulle tjäna på om alla köpte sina lägenheter, så stämningen gentemot dem som vägrar skulle kunna bli lite hätsk.

Jag vet att jag målar fan på väggen, men man ska alltid planera för det värsta. Jag tänker inte vänta och se hur det blir, min bostad är för grundläggande i min tillvaro för att överhuvudtaget chansa med. Vad som är mest sorgligt i det här är att majoriteten nu arbetar med att förstöra ett fungerande system. ”Don't fix it if it ain't broke!” Är hyresgästerna i Växjöhem så pass missnöjda att de vill förgöra er? Knappast, det här är ett projekt initierat från höger som syftar till att berika de som redan har men kanske framförallt bankerna. Det är också sorgligt att se att borgerliga politiker tenderar att vilja ha så lite som möjligt med offentlighet att göra. Det är ett faktum som inte går att förneka. Ta privatiseringen av SFI exempelvis eller regeringens envisa försvar av äldrevårdssystemet. Man avsäger sig ansvaret, men framförallt faktiska medel som politiken har för att kunna komma tillrätta med problem. Men då måste det offentliga få tjäna på affären, vi kan inte marschera vidare mot ett system där företagen tar alla vinster medan medborgarna får betala förlusterna

Jag kommer inte stå vid sidan i den här kampen, och jag kommer kämpa mig fördärvad för att få behålla min allmännyttiga lägenhet. Jag ber till högre makter att du får flytta ut från ditt kontor 2014 då jag menar att det är orimligt man fattar sådana här politiska beslut. Om det nu finns en allmännytta 2014 vill säga, eller om Växjö vid en punkten ställt sig bland den sorgeliga skara kommuner som avsagt sig allt boendeansvar genom att förgöra allmännyttan genom ombildningar och utförsäljningar. Andra drömscenariot är ju naturligtvis att en socialliberal center-ådra vaknar i dig och ditt parti, men jag tror att Stureplanscentern har för stor makt i den gamla massrörelsen Centerpartiet för att så ska ske. Min hälsa har redan nu påverkats direkt negativt av det här som en följd av den osäkerhet jag känner om det mest grundläggande jag har det vill säga bostaden. Jag känner oro, jag känner stress och jag har sömnsvårigheter och det kommer bara bli värre om jag inte gör något och tar tag i situationen. Helst av allt skulle jag bara vilja fundera över nästa fest, akademiska frågeställningar, vad det ska bli för mat eller om jag ska hyra en film. Men i dagens Sverige kan man inte ta något för givet så det är en lyx jag inte kan kosta på mig.

Med vänlig hälsning/ Viktor Stenman

Ps: Förstod att man för några år sedan frågade de boende här om man ville göra bostadsrätter. Det ville man inte. Är det inte märkligt att man har mage att ställa samma glasklara fråga flera gånger, precis som om man skulle höra illa? Det är inte att respektera folket, det är att köra över dem. Ds.

Jag har gjort ett aktivt val att bo i allmännyttan (Växjöhem). Jag har också gjort ett aktivt val att bo i Växjö. Dessa två aspekter förenas ganska väl, med tanke på att Växjö Kommun till dags dato inte ställt sig i de leden som säljer ut och ombildar allt de äger utan tvärtom aktivt bygger, även om slutresultatet är mycket dyrt för hyresgästen. Det kan förklaras med att hyresrätten är den boendeform som skattas absolut hårdast, vilket är ironiskt med tanke på att de som har hyresrätter är de som har minst att betala i skatt.

Nu vill dock Växjöhems ordförande Sven Åke-Fröderberg med sina borgerliga kollegor förvägra mig rätten att bo i allmännyttan. Fröderberg har som mål att avveckla den egna verksamheten och göra Växjöhem till bostadsrätter, om så hyresgästerna vill. Även här finns en ironi, hyresgäster i allmänyttan äger per defintion sina lägenheter redan genom att vara kommuninvånare och merparten av hyresgästerna kommer förmodligen få tigga pengar hos en bank, alltså kommer banken i slutändan äga bostaden. De hyresgäster som inte har råd att köpa sin lägenhet kommer få stanna kvar som hyresgäster i bostadsrättsföreningen.

För mig är detta en socialt orimlig tanke. Allmännyttan är anonym i den aspekten att det enda Växjöhem bryr sig om är att jag kan betala min hyra, antingen via inkomst eller borgenär, men en bostadsrättsförneing och medlemmarna i den kommer ha ett eget personligt intresse i min lägenhet. Jag riskerar att i slutändan få en situation där alla mina närmaste grannar är mina hyresvärdar, där jag är ensam hyresgäst likt ett smolk i mjölken. De grannar jag träffat på är kanontrevliga, men som hyresvärdar är de knappast bättre än vad Växjöhem är. Jag vill slippa fundera på mina grannars situation i en bostadsrättförening och deras personliga ansvar om jag skulle behöva ha en kran fixad.

Att ta ett banklån är för mig otänkbart. Jag är 27, snygg, sexig och singel och har absolut inget behov av att låsas fast av ett banklån. Jag är inte heller helt förtjust över tanken att försöka flytta till en privat värd. Jag har bott hos privata värdar, både stora och små. Även om det i sig inte varit några problem så har jag varje gång jag sökt fått svara på frågor om jag har hund, en pojk-eller flickvän, konstiga vanor eller om hur jag länge jag planerar att bo i lägenheten – frågor om sådant en privat värd vill veta men som allmännyttan struntar i. Det är min ensak.

Istället upplever jag nu stress, oro och sömnssvårigheter över något av det mest grundläggande en människa kan tänkas ha rätt till – en bostad. Men den rätten är sedan länge ifrågasatt ute i landet, och nu i Växjö under Fröderbergs politik.

Det är ibland extremt tillfredsställande att kommentera sin samtid med orden ”Vad var det jag sa?” Vad som händer i EU och i synnerhet i EMU är tämligen unikt med ett skolboksexempel på vad vi i nej-sidan sa i folkomröstnigen om EMU 2003. Köpfesten är slut, och samarbetet som det är känt kommer av allt att döma att spricka. Vad svaret blir vet vi inte ännu, antingen kommer vi få se mer av överstatlighet och mer av den borgerliga politik som så fatalt misslyckats eller så kommer vi se hur länder helt sonika tvingas lämna euron då man inte längre kan betala sina skulder.

Euron är som en del (även om de verkar vara få) menar inte en del av lösningen utan snarare en del av problemet. Irland som vid tidpunkten för folkomröstningen gick som tåget, aka ”den keltiska tigern” användes som exempel på hur illa konstruerat EMU de facto är. Det var redan då fullständigt uppenbart att Irland behövde bromsa sin ekonomi med riksbanksränta men i och med att räntan dikterades från ECB* kunde inget göras och utlåningen var massiv och spekulationen stor. Tyskland användes i sin tur som ett exempel på ett fall där räntan behövde sänkas då ekonomin gick trögt. Grekland har å sin sida haft strukturella problem, även om det odlas många myter om grekerna som är ren bullshit och ibland på gränsen till direkt rasistiska. Spanien har under långa perioder varit ett land med välskött ekonomi men i grunden haft samma problem som Irland med alldeles för generös utlåning.

Problemet stavas EMU. Nu när Europas krisländer döms till fattigdom av chockdoktrinens förespråkare så kan de inte heller få ett annat valutavärde vilket naturligtvis är helt nödvändigt för om de ska kunna resa sig ur askan och faktiskt kunna producera något åt andra länder. Det är helt enkelt inte lönsamt att köpa exempelvis spanska produkter då det är för dyrt i förhållande till vad valutan är värd. Man kan inte svälta bort fattigdom med mera svält, vilket på klarspråk betyder att man inte kan privatisera allt och tvinga igenom enorma nedskärningar av offentlig verksamhet. Det är dessutom uppenbart att folken i de mest akut drabbade länderna inte accepterar detta schabackel och har tagit till gatorna för att protestera mot sina makthavare som på de flesta håll sedan länge vänt dem ryggen.

Tänkbara och rimliga lösningar i ett första steg är en nedskrivning av den grekiska statsskulden. Det finns inga möjligheter för grekerna att betala tillbaka sådana belopp varpå en rejäl nedskrivning är nödvändig. Grekland måste sen lämna euron för att få en korrekt värderad valuta. Alternativet till skuldnedskrivning är att grekerna helt enkelt ställer in betalningarna men det skulle ge värre konsekvenser på många plan än vad en nedskrivning skulle innebära. Schismen går mellan vem som ska betala. Makthavarna vill skicka räkningen till skattebetalarna, något dessutom den svenska regeringen är inställd på vilket blir helt absurt med tanke på att svenska folket sa nej till att delta i EMU under folkomröstningen 2003. Vad man istället borde göra är att låta de privata bankägarna helt enkelt förlora allt och drivas till konkurs (det är i sig inte märkligare än att en dålig restaurang får stänga för att de inte har några kunder och att en tidigare rik krögare blir urfattig). Bankerna har lånat ut och spekulerat betydligt mer till en betydligt större risk än vad som är rimligt och måste betala för sina misstag. Därpå kan skattebetalarna tänkas ta över bankerna, och driva dem med helt andra mål än vad de har idag. Banker ska vara serviceverksamheter för nyttiga affärer, inte instanser för snabba vinster på värden som ofta bara finns på en bit papper.

*Europeiska Centralbanken

Jag är i färd med att försöka sluta röka. Inte bara den där, nu ska vi se hur det går och lägga ner en vecka utan verkligen försöka. Med undantag av en miss under lördagen och en utekväll så har jag inte rökt sen förra fredagen, och nu har jag alltså dessutom övergivit snuset som varit mitt substitut tidigare. Vilket litet helvete det är. Visst, jag får i mig nikotin via tuggumin, men det känns liksom inte samma. Kan dumpa det åt helvete vad mig anbefaller.

 Gaaah!!